Behandlingar

Borderline/Bipolär

2016-05-05 00:50 #0 av: milow

Jag har under alla år behandlats för borderline och gått tre år i DBT osv. Nu när jag gång på gång återkommer till min kontakt inom psykiatrin p.g.a. måendet har det startats en utredning kring en möjlig bipolär sjukdom. Är detta någon annan varit med om? 

Anmäl
2016-05-05 02:34 #1 av: Ananse

Halvmärkligt. Affektiva pendlingar hör ju liksom till Borderline-konceptet, fast dom kan gå tusen gånger snabbare. Jag undrar om det är relevant att utreda bipolär sjukdom. Psykiatri brukar för övrigt anses vara en dålig idé när det gäller personlighetsstörningar. Men jag fattar - vad gör man...? Mår man dåligt är det ju högst naturligt att vända sig dit. Det är ju det dom är till för.

Anmäl
2016-05-05 19:49 #2 av: IaMiaMaria

jag har både en borderline diagnos och en bipolär typ II diagnos, det skiljer sig ju en del mellan diagnoserna och speciellt behandling.

För mig hjälpte inte dbt alls och det var då de funderade på om jag kunde ha annan diagnos också.

Har också drag av schizoaffektiv sjukdom.

Så ja man kan ha lite av varje.

Anmäl
2016-05-14 10:03 #3 av: Zadeira

När jag fick min borderline diagnos så var läkaren först osäker på om det var borderline eller bipolär sjukdom. Det konstaterades till sist att det var borderline. Så visst är det bra att man utreder det också nu ifall det visat sig att DBT inte har hjälpt dig helt.

#1 Nu är jag nyfiken på hur du menar.. Varför skulle det inte vara relevant att utreda för bipolär? Varför skulle psykiatri inte vara en bra ide om man har personlighetsstörningar? Hur menar du då att man ska bli bra? Var ska man annars vända sig?


Anmäl
2016-05-14 20:41 #4 av: Ananse

#3 Om jag hade en personlighetsstörning skulle jag med största sannolikhet vända mig till psyk - eftersom det inte finns nån annanstans att vända sig. Visserligen kommer oftast en massa psykiatrisk problematik som följd av personlighetsstörningarna som kan vara relevant att behandla psykiatriskt.

Eller kanske inte. Risken är nog stor att man skriver psykiatriska diagnoser på saker som egentligen snarare är symptom på störningen. Jag tycker inte personlighetsstörningar ska göras till en psykiatrisk fråga eftersom det i sig inte handlar om sjukdom, utan om hela ens fundamentala grundfungerande.

Jag önskar jag hade nån utförlig idé om hur man ska hantera problemet, men tyvärr har jag bara en vag känsla om hur man inte ska hantera det. Hur ska jag förklara...? Jag ser det som en fråga om beteendevetenskap. Psykologi och pedagogik, Kanske sociologi rentav. Olika typer av terapier, strategier för att hantera besvären. Hjälp att se sig själv utifrån och hitta sina egna förmågor. Jag kan vara ute på tunn is nu, men jag måste få flumma lite. Ofta verkar det vara ett centralt problem med personlighetsstörningar, eftersom dom är en del av ens själva väsen, att alla problem förefaller olösliga. Ofta verkar tyvärr rentav uppfattningen finnas att det inte ens föreligger en problematik, eller att den helt ligger hos omgivningen.

Delvis känner jag igen problemet även om jämförelserna inte kan drivas särskilt långt. Jag valde att begära en neuropsykiatrisk utredning till stor del för att bli friskförklarad. Jag vet att risken finns att jag kraschar nån gång, och att man då blir ett ärende för psyk. Risken finns då att man börjar behandla med typ SSRI eller KBT vore en katastrof. För jag är inte sjuk, även om det finns yttringar som liknar dåligt mående, typ initiativlöshet, bristande motivation, oro, m m.

I nuläget saknas nog bra alternativ. Jag tror forskningen och kunskapen om personlighetsstörningar är bristfällig. Både gällande tillståndens själva natur och om hur man ska behandla.

Anmäl
2016-05-19 15:45 #5 av: frullsan

Hej! Jag hittade eran diskussion här och blev jätte inspirerad. Hoppas jag inte stör! 

Jag har borderlinediagnos sedan 3 år tillbaka. Jag hade kontakt med BUP under 2,5 år mellan 16-18,5 (Dom hade överseende med att jag fick avsluta min behandling trots att jag skulle tillhört VUP de sista halvåret) Vilket gav mig förtroende för vården. Min psykolog och min dåvarande mentor och teaterlärare var dem två personer som stod vid min sida mot alla andra vuxna auktoriteter, de förlängde min skoltid, lyssnade på mig otaliga timmar och ringde för att bara kolla så jag inte mådde för dåligt. TROTS att de hade många andra runt sig att fokusera på som var minst lika mycket deras "problem" som jag. Om ni förstår vad jag menar? 

I vilket fall... Jag skrevs ut från VUP med tron att jag har tagit mig ur den tuffaste tiden i mitt liv. Jag tog studenten med icke fulla betyg men ett samlat betygsdokument och jag flyttade ganska snart till Stockholm efter detta. 

Innan de hann jag dock göra slut med en pojkvän, hitta en ny, berätta för mormor att jag fått klartöcken från psyk, gå igenom min mormors död och färga håret otaliga gånger under denna tid. "Typiskt borderline beteende" brukar folk säga. ;) 

Väl i Stockholm blir allt bra, jag lever livet, skaffar vänner, börja utbilda mig, letar lägenhet med min nya pojkvän, hinner bo på tre platser och bli hemmastadda i Örnsberg. PANG! 

Mr. Borderline slog mig på käften och sa att det var mycket i mitt liv som inte var som jag hade planerat. Det var fel människor på rätt plats och relationsproblemen började komma upp till ytan, 1 av 9 kriterier för Borderline problematik. 

Av dåliga relationer kommer självdömmanden som ett brev på posten och efter att begäret för droger och destruktiva relationer tagit greppet så var mitt avslutade självskadebeteende tillbaka fast ännu starkare och ännu mer intensivt. Nu har jag börjat pricka in många kriterier. Jag var paranoid att min familj skulle lämna mig om dem fick veta sanningen om vem jag egentligen var. Jag fortsatte att försöka spela teater och träffa nya folk. Jag träffade faktiskt mina två nya bästa vänner under denna tiden. Ekonomin var som ni förstår ett problem. Jag jobbade som barnflicka åt några familjer och då var livet komplett. Jag älskade dom, dom älskade mig. Jag behövde inga droger, jag kände inga negativa krav och min energi stegrade. 

Annars låg jag mest på min säng eller var i en alkoholdimma på någon krog någonstans. I samma veva tar min älskade teaterlärare som hjälpt mig under skoltiden sitt liv och en kille som jag hade en komplicerad relation till såg en dag att jag skurit mig i låren. Det var droppen och han tog mig till akutpsyk, efter några månader hade jag en plats på öppenvården i Liljeholmen och fick mig efter ynka 20 min en kommentar om "Jag är ganska säker på att du har en känslomässig instabil personlighetsstörning."  80% med denna diagnos blir friska genom DBT och vi kan erbjuda dig det! TOPPEN! Tänkte jag och hoppade på. 

DBT har gett mig väldigt mycket verktyg att hantera mina känslor, relationer och mitt liv på ett helt annat sätt, det har tagit bort mina starkaste tvångstankar och mina mest paranoida drag. MEN, nu ska jag komma till det jag faktiskt ville komma till när jag började skriva. (Förlåt att det tog tid) 
Nu har jag börjat känna att jag kan hantera de som jag tyckte var problem förut. Men det finns drag hos mig som ses som ett problem från andra och från samhället. Jobb, anständighet, frihet, religion osv osv osv, jag har massa tankar och idéer som ses som problem. Men för vem? - Jo som Ananse sa: för omgivningen.
Jag är en väldigt inkännande person och tycker om det hos mig, jag blir snabbt vän med en annan själ för det är så mitt "väsen" funkar. Om du har problem med det får du gärna vända på klacken och gå iväg, men jag kan inte lägga mer år på terapi för att ändra på saker som andra har problem med. Det stödet har jag precis hittat hos LSS i min hemkommun som stöttar mig med ledsagning om paranoia tar över, hemstöd för att få igång min motivation att göra sysslor osv. 

Helt enkelt tror jag att psykiatrin kan ge en mycket på många plan, men har man en personlighetsstörning är det bästa sättet att lära känna sig själv. utforska sina gränser, känslor och relationer och dessutom våga göra fel, göra om och säga förlåt. Vad tänker ni? Har ni några egna sätt att "acceptera" era svårigheter i andras ögon? 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.