2018-07-14 09:59 #0 av: FinalCut

Det är några år sedan jag blev diagnostiserad med Borderline, och just då älskade jag att vara ensam. Tyckte bara det kändes kvävande att vara med någon under en längre tid. Men nu har jag bott ihop med min pojkvän i snart 2 år och han ska åka iväg i typ en månad för att umgås med sin familj. Får ångest jag bara tänker på det men försöker att inte visa det för honom så han inte ska ha skuldkänslor. Det resulterar dock i att han tror att jag inte bryr mig och distanserar mig från honom. Vilket jag gör men inte av den orsaken han tror. Vet att han är så missnöjd med saker i vårt förhållande. Han tkr aldrig vi hittar på något roligt(vill oftast ut och gå, men har social fobi så går inte ut om jag verkligen inte måste elr har en bra dag), jag sover för mycket, för lite sex.(han tror att det är honom det är fel på, fast jag förklarat miljarder gånger att jag inte har lust på grund av att jag hatar min kropp och inte känner mig trygg.) Förut försökte han övertala mig att börja ha sex för att lusten kanske kommer när man väl håller på. Efter att han sagt det typ 20 gånger var jag tvungen att ifrågasätta honom då jag tyckte det lät sjukt äckligt att vilja ha sex med någon som inte vill i hopp om att personen ska ändra sig. Han verkade förstå hur dumt det lät och slutade, men fortsätter med pikar som "hur tror du vårt sexliv ser ut om 10 år? Jag hoppas på mer sex men tror det blir mindre" som att jag inte redan kände mig oduglig som inte kunde ge varken energi elr en jävla avsugning för att mitt liv går ut på att jobba och vila för att kunna orka jobba och få in pengar. Aja detta skulle handla om hantering av separation inte vårat förhållande.
Försöker bara komma på en lösning som inte slutar upp med att jag deppdricker och skär mig för just nu känns det som en ganska stor risk.
Vill verkligen inte vara ensam men mamma är i stugan på semester och förutom henne så har jag bara min pojkvän. Den enda vännen jag har bor inte ens i närheten så jag har ingen att gå till om jag skulle må piss heller. Måste alltså klara de här veckorna själv och skulle uppskatta förslag på vad jag kan göra för att få bort den stora tomhetskänslan, speciellt på nätterna.
Tacksam för tips eller bara ha någon att skriva med.