Jag skulle säga att det är omöjligt att veta på förhand hur livet som förälder kommer bli, men det är nästan garanterat jobbigare om man är känslomässigt instabil än om man är "normal".
Jag har diagnosen bipolär sjukdom som jag fick först efter att jag hade fått barn. De första åren med barn och odiagnosticerad var väldigt svåra, och det var med nöd och näppe att jag överlevde (hade självmordsplaner). Äktenskapet överlevde däremot inte mitt dåliga mående i kombination med familjelivet, och jag blev ensamstående mamma när barnen var 3-5 år gamla.
På grund av mitt mående valde jag att bara ha barnen varannan helg till en början, för jag visste att jag inte skulle orka mer. I takt med att jag fick bättre hjälp via psykiatrin och lärde mig leva med min sjukdom, och förstod hur jag skulle hantera mina sämre perioder, så kunde jag börja ha barnen mer.
Nu mår jag nästan helt bra tack vare medicinering och kunskap om mig själv, och har barnen varannan vecka sen ca 4 år tillbaka (de är nu 10 och 12 år gamla). Och det är först nu jag vågar skaffa fler barn med min nya partner. Ändå oroar jag mig, för man vet aldrig till hundra procent hur det kommer gå. Det finns risk att jag hamnar i en ny depression i och med påfrestningarna som en graviditet och späd- och småbarnsperiod innebär. Jag är medveten om att jag är mer känslig för såna omständigheter än många andra människor.
Jag har också sett hur barn (mina och min nya partners barn) far illa när de lever med en förälder som är psykiskt och känslomässigt instabil. Så om jag var trådstartaren skulle jag tänka mig för både en och två gånger.
Saker att fundera över är:
1. Kan jag lära mig att hantera min sjukdom på ett ännu bättre sätt, för att minimera det dåliga måendet?
2. Vet min partner tillräckligt mycket om mitt mående för att kunna vara ett bra stöd?
3. Har jag ett bra socialt nätverk som kan ställa upp när jag behöver barnvakt?
4. Har jag en fungerande kontakt med vården i fall mitt mående försämras?