#15
Jag tror absolut att det finns många föräldrar med borderline som är bra föräldrar, men just denna kvinna är inte en av dem.. Vi "bråkar" inte med henne av egoistiska skäl, utan för att rädda barnet från en liknande uppväxt som hens syskon hos mamman har fått..
När mamman får sina utbrott kan hon inte kontrollera sig, och om det är ett barn som är orsaken till utbrottet går hennes vrede ut över denne. För ett år sen ringde mamman och ville bli av med 6-åringen som var så jobbig. "Jag vill inte se hen på resten av sommaren" sa hon (i juni) till oss och till barnet. När vi hämtade barnet grät hen och sa "Jag kommer aldrig mer få träffa mamma och *** [syskonet]". När mamman ringde några dagar senare och ville prata med barnet sa barnet till oss "Jag vill inte prata med henne, för hon vill ju inte ha mig". De följande månaderna hände det upprepade gånger att barnet vaknade med mardrömmar om att hen blev lämnad.
Barnets äldre syskon hos mamman är tonåring. Detta barn vill inte bo hos mamman men har inget annat val eftersom dennes biologiska pappa inte finns med i bilden alls. När mamman och detta barn grälar har det vid flera tillfällen gått så långt att mamman slängt ut barnet och sagt saker som "Du är inte välkommen tillbaka", "Jag vill inte ha dig", "Jag har aldrig älskat dig" m.m.
Detta resulterar i att tonåringen rymmer hemifrån titt som tätt och flyr till kompisar eller en fd styvpappa som hen hellre vill bo hos. Hen kan vara borta i dagar utan att mamman vet var hen är, men hon tycks inte bry sig heller. "Hen kommer tillbaka förr eller senare".
När mamman blir osams med någon på orten (en förälder till barnens kompisar, en lärare, en granne eller vem som helst) så väljer hon att flytta eller byta skola på barnen. Tonåringen som nu går på gymnasiet har under sitt liv gått på 6-7 olika skolor. EN skola gick hen på i 5 år i sträck, och det var under åren då mamman bodde tillsammans med min partner.
Det är en sån här uppväxt vi vill skydda 7-åringen ifrån. Den här mamman är jättebra så länge som hon är glad och mår bra. Hon är då kärleksfull och omvårdande. Men förr eller senare blir hon osams med barnen, och då går det alldeles för långt. Av den anledningen anser vi att barnet inte bör bo på heltid hos mamman.