Jag och min kille sen snart fyra (sambo sedan juni 2013) är fortfarande tillsammans men under nya förutsättningar. Jag flyttade till en egen lägenhet för ca en månad sen då jag behövde avstånd för att få en chans att reda ut vad jag vill göra med mitt liv...
Vi har båda haft problem med alkoholen. Jag har varit nykter i ett år nu och börjar sakta men säkert inse att jag aldrig kommer kunna bli en sådan som klarar av att "sällskapsdricka". Killen har gjort stora förändringar i sina dryckesvanor och dricker väldigt sällan men de gångerna han gör det kan det hända det att han spårar lite för mycket. Han inser att detta är ett problem men har svårt att släppa alkoholen helt (vilket jag inte vill heller, önskar bara att slippa hans snefyllor).
Jag levde större delen av mina ungdomsår och upp till ca 25 års ålder med en svår psykisk ohälsa med bla.a. missbruk, depressioner, självmordsförsök och borderline. Detta är något jag har funderat mycket över det senaste då nykterheten på många sätt gett mig nya mål och drömmar i livet. Jag vill inte längre ha självmord som en sista desperat utväg utan jag kan se ett nyktert liv med barn, hus osv. Denna "dröm" är väldigt ny och främmande för mig, och den har som sagt vuxit fram bara under det senaste året.
En av de större frågorna jag har brottats med den senaste tiden handlar om min sambo. Hur skulle han hantera rollen som familjefar? Skulle han klara av ansvaret att ta hand om hus och barn? Jag kan bli så osäker på vår relation till och från samtidigt som jag älskar denna människan till månen och tillbaka. Vi skrattar mycket ihop och har skapat ett gott vardagsliv som vi trivs med trots att vi inte har några direkta gemensamma intressen. Jag har börjat spela lite tillsammans med honom och han försöker hänga med mig på saker jag tycker om ibland.
Jag är mycket väl medveten om mina "borderline-drag" och tror att de ofta ställer till det för mig i relationen,då jag upplever att jag aldrig kan vara riktigt säker på om det jag känner är riktigt eller om jag agerar på ett känslokaos. Jag är även övertygad om att jag aldrig kommer att kunna vara helt SÄKER (ingen är väl säker, men många verkar vara säkra på att denna person är rätt just NU iaf) på att den jag är tillsammans med är den rätte då jag har har ett extremt kontrollbehov och redan nu ser skilsmässa och diverse hemska saker som KAN komma att hända i framtiden. Detta är något jag försöker att inte lägga för mycket vikt vid för jag kan ju omöjligt veta vad som kommer hända om fem år...
Min sambos del i detta då. Han har varit med från början och han vet hela min historia och han har mycket lättare att hantera mitt humör och pendlingar än vad jag har. Ibland tror jag att det krävs precis en människa som honom för att JAG ska klara av att vara i en relation för han dras inte med i mina svängningar. Han är helt övertygad om att vi kommer att lösa detta tillsammans även om han i början sa att han aldrig skulle klara att bo isär. Ena dagen är jag övertygad om att han är mannen i mitt liv, nästa kommer tvivlet och funderingarna.
Han är nöjd med mig som jag är även om jag själv inte alltid är det och han är min klippa. Samtidigt är han den som fäller mig många gånger pga av hans opålitlighet och "käcka sätt". Han kan strunta i saker vi bestämt och han lovar guld och gröna skogar, men det blir inte alltid som han har sagt... Detta är en del som han försöker förbättra sen jag flyttade. Han spenderar även en hel del tid framför datorn, vilket ibland kan göra mig irriterad men mitt största orosmoment över detta just nu handlar återigen om barn... Hur blir vårt liv om det skulle komma en tredje liten person om ett par år? "Växer han upp" och klarar av att åka till Liseberg om han lovat ungen det eller blir det inget för att det är något spännande tv-spel att kolla på istället? Kommer han ägna lika mycket tid åt datorn om han har kids som behöver uppmärksamhet?
Sen vi flyttade isär har jag fått mycket insikt i min del i vårt samliv. Jag kan se hur mitt sätt ibland påverkar relationen negativt och detta är något jag har börjat jobba med. Mina problem kommer finnas kvar oavsett vem jag är tillsammans med så det är bara att ta tag i... Varför är jag så rädd för att våga lita på relationen? Är det som jag känner ibland, att det är min egen osäkerhet som sätter käppar i hjulen, eller har vi ett verkligt problem här? Prata har vi gjort, och jag har en förmåga att älta och älta tills jag totalt vridit sönder allt. Han å andra sidan lovar allt och jag vet aldrig om han lovar för att han menar det eller för att få tyst på mig i stunden..
Detta blev ett långt och flummigt inlägg men jag hoppas någon kan känna igen sig. Givetvis ber jag inte om svar, men hur visste NI att eran sambo är den "rätte"? Hur visste ni att er sambo är den ni vill skapa en familj med? Vilka svårigheter har ni haft och hur löste ni dem?
