Sitter här och är långt över dyreglerad nu och måste skriva av mig. Självskadan har redan skett men jag måste rensa huvudet. Idag kom det fram genom en kurator (som jag träffade enbart för att få ett intyg) på min psykiatriska klinik att min psykiater där tydligen har tagit bort min depression-diagnos helt utan att ens ha pratat med mig eller ens nämnt det för mig. Detta gjorde han tydligen redan i januari då jag senast träffade honom.
Hade en tid inbokad till honom under eftermiddagen och tog självklart upp det direkt! Han ryckte bara på axlarna och sa att "jag bedömde inte det som aktuellt sist vi sågs." Jag blev helt ställd. Den här människan har träffat mig sammanlagt 5 gånger. Dessa är 15 minuter i taget varannan månad. Hur f** kunde han bedömma att min depression var borta bara sådär. Jag går hos psykolog två gånger i veckan som inte bedömer mina diagnoser förändrade. "Du behöver inte ha fler diagnoser än bulimi och borderline." Jag satt där och fattade inget alls. Vaddå "behöver inte"? Och att sen inte ens ge en vettig förklaring till hans resonemang.
Jag blev helt paff och lämnade besöket hos honom med gråten i halsen. Depressionsdiagnosen är den som jag själv känner igen mig mest i och som känns mest "korrekt". Att ta bort den diagnosen helt utan att ens tala om det eller ens förklara varför i efterhand känns som att plötsligt sluta ta mig på allvar och förminska hur jag mår. Och utan förklaring...
På fredag ska jag träffa min psykolog igen och definitivt berätta hur illa jag tog vid mig. Nu känner jag att min tillit till min psykiater sjunkit och vem vet vad han tillskriver mig för diagnoser som jag inte får veta om? Jag hade blivit glad om min depressions-diagnos försvann, men depressionen försvinner inte bara för att han har stukit den ur journalen...
