Annons:
Etikettrelationer
Läst 1341 ggr
Lindb
2015-02-19 22:52

Känslor som förändras

Jag blir knäpp på mig själv och alla toppar och dalar. Ena veckan känner jag väldigt starkt för min pojkvän, men andra veckan är jag helt likgiltig och vill vara ifred, vill inte smsa eller prata, och tror helt och hållet att vi är fel för varandra. Tills en ny vecka då känslorna återkommer och jag kan inte få nog av att ge och få kärlek. Är det någon annan som känner igen sig? Försöker lista ut om det verkligen är känslorna/honom/mig det är fel på, eller om det bara är symptom på IPS

Måste anstränga mig för att inte agera impulsivt under de likgiltiga perioderna, t ex ta en officiell paus, göra slut eller vara otrogen som jag säkert lär ångra efteråt. Utåt är jag ordentlig och pålitlig, men inuti är det ett krig.

/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus

Annons:
Lia
2015-02-20 00:25
#1

Absolut är det ett symtom att ena sekunden nästan hata och andra sekunden älska och vara rädd att exempelvis bli lämnad. Jag känner absolut igen mig.

Här är det också krig var och varannan sekund, bara det att min pojkvän får lida av det också. Dock gör han mig tokig många gånger på grund av saker som vem som helst skulle bli väldigt arg över, och jag reagerar starkare än många i och med min borderline, så det är klart att det blir många jobbiga stunder. Ibland tvivlar jag dock på ifall jag verkligen reagerar starkt nog.

Jag är också impulsiv som du, och funderar lite väl långt ibland på någon form av hämnd eller att avsluta det. Men jag skulle aldrig göra något mot honom vid mina sinnes fulla bruk, och jag vet att jag skulle sakna honom om jag gjorde slut. Så jag försöker bara fokusera på de bra stunderna när jag inte är så glad i honom, och tänka framåt. Det är skitsvårt ibland, men till slut blir det ju bättre. En annan viktig grej är också kommunikation. Fungerar det bra mellan er? Här får jag tyvärr nöta in allt i huvudet på min pojkvän och det går fortfarande inte in hur jag fungerar och vad borderline innebär, så det är lite surt… Men skam den som ger sig.

Sen har jag också börjat med litium igen för de djupa dalarna, så det blir nog också bra till slut. Har du någon medicinering?

Lindb
2015-02-20 13:36
#2

Skönt att höra att du känner igen dig, man känner sig verkligen komplicerad när de likgiltiga perioderna kommer. Vad f*n beror det på? 

Ja, jag tycker att det är lite svårt att veta hur starkt man "får" reagera, och om det ens är befogat att reagera. Dessutom vill man inte heller bli sjukdomsförklarad varje gång man känner av något. Så fort någon oerfaren vet att man har IPS tas man inte helt på allvar längre. Man vill inte heller själv släppa ansvar för saker och skylla på diagnosen. 

Tack för det tipset! Jo vi har en väldigt hög kommunikationsnivå av uppenbara skäl.. Däremot är det svårt att förklara något jag själv inte förstått ännu. Men ja, jag känner igen det där med att behöva upprepa sig heeela tiden.. Just nu är han fantastisk med sitt tålamod, vilket underlättar galet mycket! Men ärligt talat, inte ens jag själv skulle stå ut med någon som var såhär. 

Jaså, jag trodde att man tog litium vid bipolär sjukdom? Hur funkar det? Jag går på mild medicin skulle jag säga. Atarax, propavan, fluoxetin. Atarax känns som sockerpiller typ…

/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus

Lia
2015-02-20 16:18
#3

#2 Visst är det svårt att veta hur starkt man "får lov" att reagera, men man får inte glömma att det ju är en störning och att vi inte kan hjälpa att vi reagerar starkt. 

Det är ju det borderline är, extremt starka känslor, både positiva och negativa. Det påminner lite om bipolär sjukdom på så vis. De pendlar ju också mellan toppar och dalar, fast det tar lite längre tid för dem. Litium verkar ju på dem, då det är ett Stämningsstabiliserande läkemedel, genom att sänka topparna och höja dalarna till ett mer "mellanting". Eftersom borderline är snarlikt fungerar det på samma vis 🙂

Jag trivs inte heller riktigt med att berätta att jag har borderline, just därför att många tänker på otroligt negativa saker då. Att man skulle vara en manipulerande och hemsk människa. Jag vill inte att folk ska tänka så om mig när det inte stämmer. Och jag är väldigt högfungerande bland andra, då jag har Transparent borderline, så de märker det knappt ändå. Endast min kille och mamma som får ta del av mina utbrott och allt det andra.

Lindb
2015-02-20 18:19
#4

#3 Tar du litium vid behov eller är det något man tar konstant, som antidepressivt? En del områden har jag svårt att direkt identifiera mig med, då det för mig har gått så långt att mina starka känslor gjort mig avtrubbad, och min rädsla för att bli lämnad och vara ensam har resulterat i att jag själv tar avstånd från människor. Självvald ensamhet är mycket trevligare, och en bra säkerhet. :)

Ja men exakt, just därför använder jag inte ordet borderline, även om det går snabbare att säga. Har märkt att majoriteten inom sjukvården inte säger borderline, och inte heller vill att man ska säga det, pga att det är ett slaskbegrepp. Så IPS passar bättre in på mig ändå, och nu när jag läste det så kände jag igen mig i Transparent också! Det är bara en del människor, de man som mest litar på och är djupt känslomässigt involverade i, som lockar fram ens svängningar.  Jag har alltid tolkat det som att ALLA med borderline är på ETT visst sätt, tills nu då man måste försöka sätta sig själv i den störningen. Och inser att det finns massa olika sätt som den uttrycker sig på..

Vad för slags "utbrott" kan du ha, hur ser dom ut? Du behöver inte dela med dig om du inte vill, men det skulle vara intressant att veta!

/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus

Lia
2015-02-20 18:56
#5

#4 Jag tar litium var 12:e timme. Eftersom det påverkar salterna i kroppen måste man ta det på timmen när man ska, och antagligen kommer det vara en livslång behandling för min del. Men många blir av med medicinerna när de mår bättre. Man måste också äta rätt mängd, och alltså inte ta för stor dos, annars riskerar man att drabbas av struma. Just nu äter jag 5 tabletter om dagen, men det har inte börjat hjälpa än eftersom jag precis påbörjat igen efter sommarens avbrott. Men jag vet att det fungerar för mig, det enda det inte biter på är den kroniska tomheten och ångesten, men jag skulle få något komplement mot det 🙂 Men jag blir absolut lugnare i mig själv och inte lika ledsen och deprimerad, nästan lite uppåt istället. Det är inte som antidepressiva, där jag bara blir likgiltig och yr. Så fråga om Stämningsstabiliserande, det skadar inte att prova!

Dock får man i regel testa andra Stämningsstabiliserande innan man påbörjar behandling med litium, just på grund av riskerna med sköldkörteln. Men inget annat fungerar på mig, så jag tar den risken. Och det är väldigt kontrollerat nu för tiden, själv tar jag blodprov varannan månad för att se hur jag ligger till.

Jag brukar också säga upp vänskapen med folk lite höger och vänster då och då eftersom jag känner på mig att de ska lämna mig när som helst, även om det kanske inte egentligen stämmer. Det är fruktansvärt att behöva känna, och det leder bara till mer ångest och sämre självkänsla och ytterligare problem med att lita på andra.

Oftast har jag aggressionsutbrott över allt och inget, men det jobbar jag på i KBT, det ska bli bättre, och det är det ju ibland 🙂 Men det är också hemska ångestvågor där döden känns som ett lockande alternativ, eller stora depressionssvackor. Ofta går det över förvånande snabbt, så det är ju skönt, men med medicinering är det ännu bättre, så jag hoppas det blir bättre snart!

Upp till toppen
Annons: