Annons:
Etikettsymtom
Läst 1279 ggr
Lia
2014-10-22 00:15

1. Ensamhet

"Skräck över att bli övergiven, och kan därför inbilla sig separationer. Gör därför stora ansträngningar för att undvika både verkliga och inbillade separationer"

Självklart ska man hålla hårt i vännen eller partnern. Fast ibland kanske man håller lite väl hårt. Känns det ibland som om din bästa vän plötsligt inte längre finner dig intressant? Eller är du rädd att din partner snart ska lämna dig? Kanske hittar du på någon vit lögn för att få behålla dina nära? Eller dumpar du dem innan de hinner dumpa dig?

Ibland kanske farhågorna blir sanna, men många gånger vet du om att det inte låter logiskt. Men ändå går det inte att stoppa de envisa känslorna som tränger sig på. Känner du igen dig? Hur påverkas ditt välmående av detta? Har du några tips?

Annons:
Evelina!
2014-10-22 06:33
#1

Känner igen mig ja, men det har blivit bra mycket bättre de senaste åren.

/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

Zadeira
2014-10-22 19:16
#2

När jag var yngre var jag väldigt besatt av det här med att bli lämnad eller utesluten. Mycket beror nog på min tidiga barndom då jag ständigt blev mobbad, utfryst och var ensam. Det satte sina spår och gjorde att var gång någon visat intresse (både vänskap och kärlek) har jag blivit helt besatt av att hålla hårt i den människan och göra allt för att inte förlora den. Nu i efterhand kan jag tyvärr se att det nog ledde till flera av förlusterna av vänner/förhållanden, jag var helt enkelt för efterhängsen och klammrade mig fast för hårt.

Jag har i princip inga vänner kvar att förlora för att jag i rädsla att bli lämnad igen inte skaffar mig nya vänner. Lättast att vara ensam, då uppstår aldrig risken att bli lämnad.

Däremot så har jag på något sätt kunnat släppa den största rädslan av att pojkvännen ska lämna mig. Det har jag jobbat stenhårt på och faktiskt fått resultat. Då och då kommer givetvis värsta paniken, ångesten och övertygelsen om att han kommer försvinna ur mitt liv, men det är inte längre den oron som styr.

Lia
2015-01-10 16:28
#3

I början av mitt och min killes förhållande var jag övertygad om att han skulle lämna mig hela tiden. I säkert 1-2 år nojade jag varje dag om på vilka sätt det skulle ske. Nu har vi varit ihop i över 4 år, och det har faktiskt helt gått bort. Jag vet att det vi har är bestående, så då behöver jag inte oroa mig längre.

Däremot har jag svårt att behålla vänner. Jag är helt säker på att alla innerst inne tycker illa om mig, och att de när som helst kommer säga upp vår vänskap. Alltså gör jag det enda rationella - säger upp vår vänskap vid första bästa signal på att det skulle kunna bli sanning. Jag måste ju lämna för att inte bli lämnad. Och förmodligen stämmer detta inte ens i 90% av fallen, men jag är livrädd helt enkelt. Vilket jag egentligen inte begriper. Varför lämnar jag människor bara för att jag är rädd för att de ska lämna mig? Det låter inte klokt egentligen, men det är svårt att styra starka obehagskänslor och rädslor. Speciellt om man inte har så stark vänskap att man kan sätta sig ner och prata om det. Därför har jag bara en vän kvar.

Dock har detta börjat gå ut över mamma nu också. Så fort vi bråkar om något inbillar jag mig att vi aldrig någonsin kommer bli vänner igen, och då tar jag ett enormt avstånd från henne tills jag märker att så inte alls är fallet. Det gör mig oerhört osäker och påverkar mitt liv något fruktansvärt, eftersom jag alltid måste tänka på allas, antagligen, ganska inbillade känslor för mig.

Upp till toppen
Annons: