Annons:
Etikettskriver-av-mig
Läst 624 ggr
Evelina!
2014-10-08 15:56

Lättpåverkad av yttre faktorer?

Ja, är det någon mer som känner igen sig i det jag beskriver nedan?

Är glad och lycklig, har precis gått åtta kilometer och tangerat bästa tiden per kilometer på distansen. Går in på affären, ska handla lite toapapper och läsk, det är killen med den jobbiga rösten i kassan, skyndar mig att betala men där MEDGES EJ kommer upp i rutan. Det piper, jag ber att få återkomma, tunnelseendet dyker upp, han kassakillen säger att jag ska plocka ihop mina varor i kassen, jag gör detta helt mekaniskt och skyndar ut genom dörren.

Springer hem. Kollar mobilbanken - minus 435 kr står det på kontot. Hela jag är i upplösningstillstånd, hade ju flera tusen kvar igår! Ringer upp pappa, är rädd och ledsen, förstår inte vad som hänt. Vet att Nordea haft problem med dubbeldebitering tidigare i veckan, men ser ingen sån förklaring till min så snabbt uppkomna insolvens på kontoutdraget. Pappa lovar att föra över pengar, jag är alldeles skakig. Mår illa och vill bara dö, på riktigt. Vågar inte gå tillbaka till affären, skäms så otroligt.

Nu har det gått ca 3 timmar och jag är fortfarande nedstämd, trots att jag när jag loggade in på internetbanken igen såg att Nordea visst dubbeldebiterat mig och att jag nu hade min summa pengar på kontot som jag trodde, plus pengen från pappa. Har inte vågat gå tillbaka till affären för att lösa ut mina varor, kommer nog hålla mig borta därifrån ett bra tag framöver.

Och de åtta kilometrarna då? Hela promenaden som var så trevlig har fått en besk sordin över sig bara för den här lilla incidenten på affären. Allt avseende motion känns meningslöst och vid blotta tanken på att gå ut och gå igen kommer kassakillens "plocka ihop dina varor"-röst upp i mitt huvud. Jag är livrädd för att gå utanför dörren, känns som att affärsföreståndaren står där nere på gatan och väntar på mig typ, för att jag inte gick tillbaka till affären som jag lovade.

Förstår att denna text är rörig, jag är i upplösningstillstånd fortfarande, men jag undrar om det är någon annan som känner igen sig i att ena stunden kan allt vara i det närmsta perfekt, sedan händer något och man blir ett psykvrak två sekunder senare och att dden här psykvrakskostymen är näst intill omöjlig att få av sig. Jag kommer inte våga gå in på denna butik under i vart fall hela det kommande halvåret, så pinsamt och jobbigt tycker jag att det är.  Undrar nu om det är fler som råkat ut för ungefär något liknande och kan berätta hur ni blev människor igen efteråt. För mig är den här dagen förstörd och jag är rädd att den här upplevelsen ska kopplas samman så starkt med motionsrundan att jag inte klarar av att gå ut imorgon och gå heller. Panik x flera är vad jag känner just nu, både över vad som hänt och vad som komma skall. Vill inte att mitt träningsflow ska sabbas av att killen på affären med den jobbiga rösten säger åt mig vad jag ska göra.

Tack på förhand och tack till er som orkar läsa eländet.

/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

  • Redigerat 2020-12-18 23:04 av Lia
Annons:
Lia
2014-10-08 16:10
#1

Styrkekramar till dig! 🤗 Jag vet precis hur det är, även om jag för tillfället förträngt alla mina såna jobbiga minnen… Men jag tycker att det är viktigt att fortsätta promenera trots det som hände! Nästa gång du är ute så ska du se att promenader inte alls är kopplade till jobbiga händelser 🙂

Evelina!
2014-10-08 16:14
#2

#1 Tack snälla du för snabbt svar! Det känns redan lite lättare, bara att få höra någon annan med samma problematik yttra sig om saken. Ja, jag ska ut igen ikväll och gå en sväng, har lovat mig själv det, bara för att det här jobbiga minnet inte ska bita sig fast alltför länge. Men just nu känns det som om någon står där nere och väntar på mig, längtar tills min pojkvän kommer hem, efter att ha pratat med honom brukar allt kännas lättare.

/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

Lia
2014-10-08 16:18
#3

#2 Ni kanske kan ta en liten promenad ihop? 🙂 Det är mysigt och man kommer lättare på andra tankar om man har någon att göra det med!

Evelina!
2014-10-08 16:22
#4

#3 Ja, kanske det. Problemet är att han brukar gå så galet fort och jag känner mig dålig som inte orkar hålla samma tempo/får ropa på honom att sakta ner, så jag tror nog att jag tar en prommis själv sen.

/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

Lia
2014-10-08 16:31
#5

#4 Jo, det är klart, det ska ju inte få motsatt effekt!

Evelina!
2014-10-08 16:39
#6

#5 Nej, precis! Tusen tack för att du finns, känns redan mycket bättre (jag som trodde hela kvällen skulle bli förstörd över ICA-incidenten) och jag vågar kanske ta mig ut en sväng själv innan han kommer, vi får se :)

/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

Annons:
Lia
2014-10-08 16:41
#7

#6 Självklart kan du alltid skriva här om du vill prata, eller skicka ett PM! 🙂 🤗

eirwen
2014-10-09 17:09
#8

Jag menar inte att vara okänslig eller något nu. Men vad är det som gör dig så upprörd? Att du inte hade pengar på kontot (vilket händer ibland) eller att kassakillen bad dig packa ihop grejerna (vilket jag nästan kan försäkra dig om att han inte menade som någon pik eller så)?

Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.

Evelina!
2014-10-09 17:14
#9

#8 Både och antar jag. Dels har jag tagit oerhört illa vid mig de få gånger jag inte haft täckning på kortet och sen kom hans snack om att jag skulle plocka ihop mina grejer som en ytterligare faktor som spädde på det hela om du förstår hur jag menar. Hans replik var typ droppen som fick bägaren att rinna över och jag började nästan gråta.

/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

Lia
2014-10-09 18:16
#10

Själv läser jag in oerhört mycket i meningar som kanske är totalt neutrala. Det är en del av min diagnos, så jag tänker mig att det kanske är fler som ser mer än vad som visas :) Men det är min åsikt ^^

eirwen
2014-10-09 21:44
#11

#9 Jag förstår. Jag har varit där själv, det är inte lika illa längre för mig. Det hände härom dagen att jag skulle betala mina grejer men kortet medgavs ej. Jag visste ju att jag hade pengar på. Men jag bad att han i kassan skulle ta några under tiden jag fixade pengar. Så jag tog fram mobilen och förde över pengar på mitt konto. Sedan betalade jag och gick därifrån. Hade det varit något år sedan så hade jag antagligen bara gått iväg pga för mycket ångest.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, men försök nästa gång att tänka rationellt. Jag vet att det är svårt när man har ångest, känner panik och överväldigad. Om det händer samma sak med ditt kort igen, andas lugnt och tänk på att det antagligen är något fel på banken och om det inte är det så verkade det som att du hade en förälder som kunde backa upp dig lite. Han i kassan sa nog bara att du skulle packa ihop grejerna så att han kunde ta andra kunder under tiden och så att det blir lättare för dig när du kommer tillbaka och kan betala. Om du känner att han lät sur eller irriterad så kanske det är för att han hade en dålig dag. Förstår du vad jag menar?

Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.

redheadgeorgeous
2014-10-18 10:51
#12

Jag känner igen mig så väl. Hela min morgon idag har varit okej, druckit massor med tea för min hals och stolt över att jag piercade mig igår, kollat film med min man. Så kommer eftertexten på filmen med en filmfrekvens och min mage bara knyter sig, får en sådan extrem ångest jag inte känt på flera månader. Känner det magen bara vid tanken på det och jag vet inte ens vad det var som utlöste det.. Jag har att jag kan skifta från ett läge till ett annat på bara några sekunder. Har ingen diagnos ännu, men hoppas få den inom kort..

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

Upp till toppen
Annons: