Borderline utan terapi
Jag fick diagnosen borderline för ett par år sedan (med ett släng av asperger som hon så fint uttryckte det) och jag har valt att inte gå på någon form av terapi.
Däremot äter jag Citalopram som tar hand om det som är mitt största problem; aggressivitet och låg impulskontroll.
Finns det fler av er med borderline som valt att inte heller ta hjälp av någon form av terapi?
Det var ett val jag gjorde efter att ha pratat med läkare och efter år av "felbehandlingar" och rent ut sagt urusla personer inom vården så tappade jag tilltron till den och vill hellre jobba med mig själv på egen hand.
Därmed sagt så ska jag på möte med vården om ett par veckor så vi får se vad de säger då.
![[Memento Mori]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
För tillfället har jag ingen terapi eller ens medicin för jag har väl precis som dig haft lite problem med vården och jag har en riktigt dum envishet som vill klara av det själv men jag känner att det funkar inte längre utan jag är åtminstone mentalt påväg tillbaka. Men svensk sjukvård är ju inte direkt känd för att vara snabb och jag måste ju dessutom ta tag i det.. 😉
Men hur tycker du att det fungerar själv då? 🙂
Jag tycker att det funkar faktiskt. Kan inte säga att jag är 100% och jag "felar" ibland (tappar tålamodet på kollegor etc.). Dock känner jag mig 10 gånger bättre idag än för några år sen och har även fått höra att jag verkar mycket gladare och lugnare.
Där tillhör även att jag kom ur ett dåligt förhållande så självklart påverkade även det humöret.
Tankarna och lusten att få utbrott finns alltid där men med Citalopram dämpas de värsta impulserna - även om det fortfarande kan hända, tyvärr.
Jag tror ändå med hjälp av förstående familj och vänner samt en större förståelse - och inte minst förlåtelse - för mig själv så tror jag att jag kommer kunna leva ett "normalt" liv. ;)
Det är ju ett livslångt jobb men det är bara att kämpa vidare.
Att man "felar" tror jag ändå händer dom flesta, man är ju ändå människa och man har fortfarande känslor som dessutom är starkare än "vanligt" så det är nog inget att skämmas över. 😉
Det är ju svårt att säga men jag tror ju nästan att det kan vara lättare att dämpa tankarna och lusten om man går på någon form av terapi men samtidigt om du inte riktigt vill det och dina nära och kära förstår och stöttar dig då tror jag nog ändå också att det kan gå bra. Man får ju hitta någon lösning som passar sig själv. 🙂
Så lycka till och du får ju gärna säga vad dom tycker på vården.