Annons:
Etikettbehandlingar
Läst 1876 ggr
Ralktad
3/17/14, 1:37 PM

Hur har det gått för er?

Hej på er! Vilken bra sida!

Jag har sedan 10 månader tillbaka misstänkt, eller rättare sagt var det min pojkvän som kom o tänka på borderline när det gällde mig. Ju mer jag läste så kände jag att det passade in alldeles för bra, mer eller mindre. Ett halvår senare hade jag tid hos psykiatrin (unga vuxna) och där fick jag gå igenom massa frågor om aspergers, add/adhd, schizofreni, paranoia och borderline. 

Psykologen sa att jag både hade aspergerdrag, men att jag inte kunde ha det då jag fortfarande kunde känna samvete, sen sa hon att jag troligtvis kan ha ADD, och att hon skulle skicka mig till en annan psykolog. På slutet sa hon att det lutar väldigt mycket åt att jag också har borderline. 

Nu 4 månader senare så har jag en tid snart, den 24e mars, ska bli spännande o se vad som ska göras där.

Hur har det gått för er och er utredning? Vad fick ni ut av utredningen? Går ni terapi nu och fungerar det? Äter ni medicin?

Min blogg - schäfer, lydnad & bruks

Medarbetare på Hundar.ifokus

Annons:
Honestyisdead
3/17/14, 1:40 PM
#1

Alltså det låter som en klåpare om den påstår att aspergare inte har ett samvete!

Ralktad
3/17/14, 1:44 PM
#2

#1 Ja, jag tyckte det lät lite konstigt. Jag är vän med flertalet personer som har asperger, och jag tycker nog dom har ett samvete och kan känna med människor. 

Det var en fråga ''Vad är skälet till att du inte försökt med självmord när du varit självmordsbenägen?'', då svarade jag ''Jag har väl tänkt på mina föräldrar och andra nära, jag vill inte såra dom.'' och då sa hon hastigt ''bra då har du inte asperger''.

Min blogg - schäfer, lydnad & bruks

Medarbetare på Hundar.ifokus

JodineFritzl
3/17/14, 1:45 PM
#3

Jag fick inte ut så mycket mer av min utredning än det jag redan visste, som med mina andra diagnoser var jag ock de flesta andra redan säkra innan så det var mer en formell grej för att kunna få behandling och eventuell hjälp, vilket man inte kan om man ju inte har det på papper. Fick diagnosen först i början av året men de har satt mig på väntelista för en färdighetsträningsgrupp, jag ska få prata om medicinering med läkare och gå på DBT. men som alla vet är vården i Sverige sjukligt långsam så jag har inte hört något om nåt av det hittills.

Jag har förresten Asperger, och visst kan man ha ett samvete, det låter helt udda att hon sa så? De sa de aldrig till mig, visst att man kan ha svårt att förstå varför vissa blir ledsna för saker man gör men det är inte samma sak som att ha ett samvete Jag har dock en väldigt "lindrig" form av Asperger och såklart är inte alla likadana så det kanske är därför jag har ett samvete som fungerar som alla andras. Vem vet.

Ralktad
3/17/14, 1:49 PM
#4

En fråga till! Var ni tvungna att ta blodprov för att se att det inte var något fel på bukspotskörtlarna? 

#3 Ja, jag känner att det inte riktigt var rätt sagt, det där om asperger. Dock ville jag inte gå kvar hos henne då hon kändes hånande och ja, ingen jag vill öppna upp mig för. Skönt att jag fått en ny psykolog nu.

Min blogg - schäfer, lydnad & bruks

Medarbetare på Hundar.ifokus

Honestyisdead
3/17/14, 1:51 PM
#5

Låter som en okunnig person. 

I tonåren fick jag diagnosen borderline av en läkare.

För några år sedan bad jag om ny utredning hos vuxenpsykiatrin och fick sedan AS som diagnos istället.  Och nog känner jag med folk som jag bryr mig om. 

Nu kanske det är borderline du har. Bara reagerade över vad läkaren sa till dig.

Lia
3/18/14, 12:52 AM
#6

**Hur har det gått för er och er utredning?
**Jag bytte från BUP till vuxenpsyk 2012. Väl där var det kö för att få en psykolog, och när jag väl fick en så stämde inte kemin mellan oss, så redan efter ett samtal bad jag om att få byta. Fram tills våren 2013 hade jag bara en läkare sporadiskt och sen fick jag gå hos en sjuksköterska varannan vecka. Hon avbröt och körde över mig hela tiden, men jag brydde mig inte så mycket. På våren då i alla fall fick jag en ny psykolog. Hon var utredare, så det var vad vi började med. Jag fick en stor bunt med papper att fylla i hemma, samt att jag skulle svara på en hel del frågor hos henne. Jag hade utslag på lite olika andra diagnoser också (av de du nämnde), men inte så mycket som på borderline. Jag tror att det tog 2 månader innan jag fick diagnosen. Egentligen var det inte mycket att bråka om. Jag uppfyllde alla kriterier, men de ville ju kolla allt för säkerhets skull.

Vad fick ni ut av utredningen?
Det var min mamma som läste om borderline och sa till mig att jag borde läsa om det. Så jag gjorde det, och såklart så stämde allt in på mig. Så jag fick bekräftelse, skulle jag kunna säga. Jag fick mer förståelse för mig själv, och en chans att få lära känna alla sidor av mig själv.

Går ni terapi nu och fungerar det?
Jag går på nu på KBT hos en annan psykolog, och just nu inriktar vi oss på aggressioner och misophonia. Jag har varit där över hälften av tiden, och än så länge kan jag absolut säga att jag är mer sällan arg. Men det krävs ju mycket arbete.

**Äter ni medicin?
**Jag har provat olika SSRI och epilepsimediciner, men jag har bara blivit sämre och ibland fått allergiska reaktioner, så det har inte fungerat. Men i höstas fick jag börja med litium. Än så länge är jag endast uppe i 5 tabletter/dag, men jag har så låga värden att jag förmodligen ska höja igen nästa vecka.

Var ni tvungna att ta blodprov för att se att det inte var något fel på bukspottskörtlarna?
Nej. Jag tog blodprov när jag började på vuxenpsyk för att se om min depression kunde bero på något fysiskt, och det var inget fel där i alla fall. Och i och med litium nu så tar jag prover hela tiden. Men det är inte för bukspottskörtlarna såklart.

Annons:
eirwen
3/18/14, 1:52 AM
#7

Hur har det gått för er och er utredning? Det tog flera år innan jag fick min diagnos. Man pratade redan om Borderline när jag var 14, men dom ville inte sätta den diagnosen förrens jag var 18, och det var då jag fick den. Vad fick ni ut av utredningen? Jag fick bekräftelse på vad jag misstänkt sedan jag var 14 och nu i efterhand sedan jag var ännu yngre än det, att jag har borderline. Varför jag är som jag är, känner som jag gör och beter mig som jag gör. Går ni i terapi nu och fungerar det? Jag står i kö till MBT, en behandling för Borderline. Har varit inlagd en vecka på psyk när jag var 14 och har varit på dagvård under 2,5 år, det fick bort det mesta av min självskade och självmordsproblematik. Äter ni medicin? Jag har tagit en del mediciner. Är en väldigt känslig person och får alltid extremt med biverkningar. Blev trött och slutade med alla mediciner. Började igen så småningom med vid behovs mediciner men får inte ta dom alltför ofta då dom är beroendeframkallande. Nu går jag på en låg dos av neuroleptika - antipsykotisk medicin som har hjälp otroligt mycket. Den har gett noterad effekt på Borderline personer tidigare och det stämmer. Den störtsa fördelen är att jag inte har en enda biverkning. Var ni tvungna att ta blodprov för att se om det var något fel på bukspottkörtlarna? Jag har tagit blodprover ett flertal gånger. Den första gången var när jag var inlagd på psyk, där dom kollade sköldkörteln. Det känns konstigt att kolla bukspottkörteln då den inte ska påverka humör, eller har jag fel? Det ska i så fall vara sköldkörteln, är något fel med den så kan ett symptom vara att man blir deprimerad eller nedstämd.

Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.

TjockaBerta
3/18/14, 10:21 AM
#8

Är du säker på att det var bukspottskörteln de kollade. Det brukar vara sköldkörteln om man är deprimerad.

>>>Malum domesticum<<<

Allt oviktigt
3/19/14, 3:16 PM
#9

En ordentlig utredning gjorde jag först i somras. Mycket för att jag helt enkelt ville ha bort en diagnos som en läkare misstänkte att jag hade. Kategori puckoläkare som kanske hade pratat med mig i en timme och sen skrev in vad han misstänkte för diagnos i min journal. Jag var då inlåst på LPT så det var viktigt att få in rätt diagnos i journalen.

Jag fick träffa en psykolog några gånger i veckan när utredningen gjordes. För min del så bryr jag mig inte så mycket om min diagnos, jag känner inte att jag är min diagnos utan det är bara en förenklad bild av mig.

Behandlingen när jag var inlåst förra vändan var medicin (venlafaxin,voxra och lamotrigin)och att prata med psykologen. När min LPT sedan blev avskriven blev den enda behandlingen att träffa en läkare en gång i månaden. Mest för att kolla av att jag lever. Nu är jag inlåst på nytt med LPT så får se vad som kommer ske

Upp till toppen
Annons: