Skriver av mig

Skaffa barn!?

2016-07-29 19:59 #0 av: Bunn

Jag och min sambo försöker skaffa barn (ingen av oss har barn sen tidigare). Jag har en borderlinediagnos och har nu börjat fråga mig själv, vill jag verkligen det här?! Innerst inne känner jag, självklart vill jag det! men något i mig säger att jag klarar inte detta, jag kommer bli en usel förälder och hur ska barnet, när det blir äldre påverkas av mig och mitt pendlande humör!? Jag är sällan arg, annat än på mig själv och jag blir då introvert, lite små-het kanske, men det går fort över. Det största problemet  är att jag ibland kan bli så väldigt ledsen, utan att egentligen veta varför. Hur förklara det för ett barn? Vissa dagar tappar jag helt och håller motivationen, orkar/vill ingenting. Jag undrar nu om det finns någon, här på siten, som har borderline och barn? Hur fungerar det för er och hur hanterar ni situationer som uppstår när ni mår sämre?
Tack på förhand! Hälsningar, Bunn

Anmäl
2016-07-29 20:33 #1 av: Anonym

Jag valde bort barn eftersom det inte kändes rätt att dels föra vidare mina gener och dels tycker jag att det minsta man ska ge ett barn är stabilitet och trygghet.

Hur ska du orka ta hand om en kolikbebis som skriker en stor del av dygnet om du har en dag då du inte har någon ork, är ledsen och saknar motivation?  Ett skrikande barn kan knäcka den mest stabila förälder när man har sömnbrist och öronen aldrig får vila från fruktansvärda skrik som skär som en borr i huvudet på dig och barnet är otröstligt. Inget du gör får tyst på bebisen som skriker dig i örat för skriken blir ännu högre om du inte bär bebisen

Om du klarar den perioden så kommer nu bråkiga åldrar med ett barn som blir förbannat, slåss, skriker i ren ilska   vägrar göra allt du säger och allt känns som en fajt. Känner du att du klarar detta på dina dåliga dagar? Du kan nämligen inte ta timeout när ditt tålamod tagit slut.

Är du beredd på att du kanske tar dig vatten över huvudet och får lämna bort ditt barn för att socialen kopplats in efter på ringning från oroliga grannar?

Kommer du klara att inte ta sakerna personligt när du är nere? Känna dig än mer värdelös som inte kan trösta ditt eget barn? Känna att ditt barn inte tycker om dig?

Inget elakt menat i det jag skriver. Men detta var hur jag tänkte och funderade innan jag beslutade att jag absolut inte kunde skaffa barn. Det hade inte varit en rättvis start för ett liv. Barn är så känsliga och uppfattar ändringar i sinnesstämning. Ju äldre dom blir ju mer kan dom reflektera och börja känna att det är fel på dom eftersom mamma ofta är ledsen och trött och är lättirriterad. 

Det är bra att du stannar upp och funderar på om det är rätt. Det spelar noll roll om "carro" skriver att hon klarade det. Ni är olika personer med olika förutsättningar även om ni har fått samma diagnos. Carro kanske blir rationell när barnet skriker och du trillar ner in dina negativa sidor för att du inte tror att ditt barn tycker om dig.

Tänk mååååååååååååånga gånger på mina frågor. Är barn tillräckligt viktigt för dig så du är beredd att crasha totalt i värsta fall? 

Anmäl
2016-07-29 20:51 #2 av: Bunn

Jag är 31, min sambo 34. Vi är båda uppvuxna i familjer med många barn och jag har 8 syskonbarn. Äldsta 24, yngsta är 2. Oavsett diagnos eller inte så tror jag att de allra flesta (för att inte säga alla) som har barn ibland känner sig som dåliga föräldrar. Som du skriver så kan även den mest stabila föräldern bli knäckt av ett skrikande kolikbarn. Denne kan inte heller ta time out.
Vad menar du med att socialen skulle bli inkopplad och att jag ska lämna bort mitt barn?

Anmäl
2016-07-29 21:24 #3 av: Anonym

Ja dom flesta känner nog hopplöshet ibland. Men denna diagnos får man när man inte fungerar som en person utan diagnosen. Man har problem i vardagen redan med sig själv utan pressen från ett barn som kräver allt av dig. Om man redan är instabil har man ingen stabil grund ens från start. Man är redan känslig . Hur kan man ge allt när det inte finns där riktigt. Hur tar man hand om ett liv när man inte kan styra när man klarar sig själv.

En del folk kontaktar soc om de anar oråd. Ett kolikbarns konstanta skrik kan få grannar att bli oroliga eller irriterade och då finns folk som kontaktar soc o gör en orosanmälan. Då kan man få hembesök och får dom veta om diagnosen kan dom starta utredning. 

Det är ju inte det som jag hade oroat mig över. Bara det viktiga.är jag stabil nog att klara allt. Hur gör du om du inte orkar. Inte har någon motivation.  Är ledsen. Du kan förmodligen inte ta dig ur det som en utan diagnos. Diagnosen innebär ju som sagt att man inte reagerar och känner som andra.

Något får ju dig att stanna upp. Bara du kan känna om du tror det går eller inte. Jag gav tips på saker att fundera över. Som hjälp för att du ska nå ett beslut med barnets välmående i fokus. Vad tror dom som känner dig och känner till hur du är i alla dina mående. 

Du frågar hur förklarar man för ett barn. Det går inte på många år. Det är ju inte alltid ens vuxna förstår. Mår mamma dåligt mår barnet dåligt. Blir berg och dal bana. Är det ok och värt det så du får barn som du vill ha. Eller är risken för hög att barnet blir lidande.

Anmäl
2016-07-29 22:32 #4 av: Bunn

Rätta mig gärna om jag har fel, men jag uppfattar det du skriver som om det vore riktat till en treåring. Jag är som jag skrev 31 och min sambo 34. Vi har båda många syskon och syskonbarn så jag vet att ett barn inte är någon gullig docka som man kan lägga undan då man tröttnat på den. Jag vet också att ett barn inte är någon "dans på rosor" alla dagar och jag vet även att det inte går att förklara för ett barn på många år, därför jag skrev i mitt första inlägg "när det blir äldre".
Jag vet att man kan göra en orosanmälan till soc om man anar oråd, vad jag dock inte förstår och som du gärna får förklara för mig är om du menar att man automatiskt är en dålig förälder/människa för att man skaffar barn och har borderline, för det var så jag tolkade din text.

Anmäl
2016-07-31 13:06 #5 av: IaMiaMaria

Jag har borderline, men inga barn, än. Vill gärna ha. Men det jag vet är att alla som försöker skaffa barn eller blivit gravid funderar om det kommer klara av det eller inte. Vare sig man har borderline eller nån annan psykisk eller fysisk sjukdom eller är frisk.

Ska alla som har nåt slags problem, fysisk eller psykiskt inte få skaffa barn för att de kanske mår dåligt ibland.

Jag tror också att har man ett barn att ta hand om så tar det över en del. Jag har hört av många som har psykisk sjukdom att visst kan de må dåligt men de kan hantera det bättre då de har en annan person än sig själv som de har ansvaret för så då kan man inte bara lägga sig i sängen och skita i allt. Man måste kliva upp och ta hand om barnet och göra mat mm vilket gör att man också tar sig upp ur de negativa spiralerna.

Barn är inte bara jobbiga och skrikiga individer. De är personer som ger en massa glädje och kärlek och motivation till att kämpa vidare.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Anmäl
2016-08-01 15:03 #6 av: Rebornlady

Jag har två barn, en som föddes när jag var 20 och det andra när jag var 27. Jag har borderline och en hjärnskada och vi klarade av det, visst var det jättetufft ibland men man får inte glömma det som var jättebra! Mina barn fick vara heltid på dagis även om jag var hemma och det hjälpte mkt. Och nu är dom 19 och 25 och mår hur bra som helst.

Anmäl
2016-08-04 01:55 #7 av: Bunn

#5 stort tack för ditt svar. Jag tänker lite som du, att det kan vara lättare att hantera svåra/jobbiga situationer om man har någon annan än sig själv att tänka på. Har en hund som har hjälpt mig otroligt mycket genom åren och jag har ett jobb att gå till, vilket också har underlättat väldigt mycket för mig. Så ett barn tror jag inte kommer att "vara nåt problem", även om det inte alltid kommer att vara problemfritt, men som tur är är vi två som tar hand om barnet, om det nu blir något barn vill säga... Med de "fertilitetsproblem" jag har är det inte alls säkert att det kan bli barn, iallafall inte på "naturlig väg".

#6 Tack för ditt svar. Vad, under barnens uppväxt, har du upplevt som kämpigt? Hur har du förklarat för dem att du mår dåligt? Vad har du fått för respons från omgivningen när de fått kännedom om att du valt att skaffa barn?

Anmäl
2016-08-04 13:35 #8 av: Rebornlady

Jag tyckte att det var jobbigt att vara mammaledig, ensam hela dagarna och mitt ute på landet och jag har inget körkort. Eller när barnens pappa skulle bort på någon sak på kvällen, det var jobbigt att vara ensam då.

Anmäl
2016-08-07 09:19 #9 av: [Twinnflower]

Måste bara inflika också att inte alla barn blir bråkiga och trotsiga. Min sambo och hans syster var världens änglar. Har aldrig fått ett utbrott i hela sitt liv och aldrig gnällt. True story. Det enda som var lite bråkigt var puberteten för systern men då var hon ju 14 och det gick över på ett år. När de var små var de inte något jobbiga alls. Man kan inte bara anta att alla barn är jobbiga och skrikiga/trotsiga #1

Anmäl
2016-08-07 14:31 #10 av: Hera

#9 Det är ju mer troligt att man får barn som har jobbiga perioder. Så att tro att man får barn som i ditt exempel är ganska dumt. Oftast är barn väldigt påfrestande.

Jag skulle själv aldrig klara av det. Nu har jag andra diagnoser.  Men jag tycker #1 tänker klokt. När man själv inte mår bra BLIR det väldigt mycket svårare att ta hand om någon annan. Påstår man annat anser jag att man ljuger.

Anmäl
2016-08-07 14:39 #11 av: [Twinnflower]

Nä, vet att det är undantaget men det händer ju. Anser DU att man ljuger? Har du aldrig tänkt på att folk kanske inte fungerar på samma sätt som du? Att skaffa barn kan vara folks räddning. Nu har jag inga egna barn och vill nog inte heller ha några men tycker det är en trist inställning ni har.

Anmäl
2016-08-07 14:44 #12 av: Hera

Barn är inte till för att vara någons räddning. 

Anmäl
2016-08-07 15:09 #13 av: Anonym

Alla som inte tycker som nr #10 ljuger. Det är en sund inställning.

Anmäl
2016-08-07 15:13 #14 av: Hera

#13 Jag vågar i alla fall stå för mina åsikter till skillnad från dig "anonym".  Alltid lika trevligt när anonymfunktionen missbrukas. (Märk väl ironin)

Ännu trevligare är det när du hittar på saker som jag aldrig utryckt. Sådär trevligt. (Mer ironi)

Anmäl
2016-08-07 19:14 #15 av: [Twinnflower]

#14 Nä, det sa jag inte heller. Vet bara att man hör om folk (kan vara allt ifrån människor med depression/drogproblem/andra psykiska problem) som av någon anledning blir gravida och det har varit det som fått upp dem ur det jobbiga. Sen finns det givetvis fall där det har gått helt åt skogen också. Men en kvinna som blev sexuellt utnyttjad av sin morfar (... som också var hennes pappa) under hela sin uppväxt berättade att hon behövde något att leva för, och att hon då valde att skaffa barn. Se videon här https://www.youtube.com/watch?v=AzaqaK7hZFo . Och precis som hon säger kanske det inte var det mest intelligenta att göra, men det hjälpte henne i alla fall. 

Anmäl
2016-08-07 19:21 #16 av: Hera

Det är just det. Det kan gå åt skogen och ansvaret blir för mycket. Man krashar och klarar inte av det.

Men visst. Är man beredd på det och vågar chansa så kör på.

Anmäl
2016-08-07 19:37 #17 av: IaMiaMaria

Man vet ju aldrig hur livet blir. De finns ju de som är psykiskt friska och så får de barn och så blir de sjuk sen och kan inte ta hand om dom. Så ska man tänka så så ska väl ingen skaffa barn, varken sjuka eller friska eller fd missbrukare för de kanske blir de sen då barnen kommit.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Anmäl
2016-08-07 19:47 #18 av: Hera

Det är ju stor skillnad på att faktiskt redan vara sjuk och på att inte vara det. Helt olika förutsättningar. 

Anmäl
2016-08-07 23:02 #19 av: IaMiaMaria

Jo men det otroligt många människor där ute som har eller haft psykisk ohälsa och klarar av att ta hand om ett barn minst lika bra som en som aldrig haft psykisk ohälsa. Och att avråda alla som mår eller mått dåligt nån gång i sitt liv att inte skaffa barn för att det är jobbigt och man kan må sämre för att barnet är en extra påfrestning, det tycker jag är dumt.

Barn är en del av livet för många. Andra väljer att inte skaffa barn men det är ju upp till dom och de ska inte dömas för det. Men vill man ha barn och inte är så svårt sjuk tex psykotisk eller att man skulle vara farlig mot barnet på något sätt så finns det ju ingen anledning till att inte skaffa barnet.

Visst finns det kanske en ökad risk att barnet får psykisk ohälsa i framtiden, det är inget man vet.

Väldigt få personer skulle vara lämplig och skaffa barn om man tänker på det sättet. För antingen mamman eller pappan har ju med ganska stor sannolikhet gener för någon psykisk eller fysisk sjukdom.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Anmäl
2016-08-07 23:11 #20 av: Hera

Jag pratar inte om gener och dyl. Endast om befintlig sjukdom/funktionsnedsättning. Jag tycker riskerna är för stora. Och lider med alla barn som föds till sjuka föräldrar som inte kan göra sin roll så bra som de borde pga sjukdom.

Anmäl
2016-08-08 08:48 #21 av: Bunn

Tycker tråden har tappat sitt ursprung en aning. Poängen med denna tråd var inte att bli stämplad som en dålig människa för att man skaffar barn utan för att få råd och tips från andra borderline-föräldrar. Vill ni fortsätta diskuterat om det är idioti eller inte att skaffa barn om man har psykisk ohälsa, gör det gärna nån annanstans

Anmäl
2016-08-09 12:04 #22 av: Candela

Jag skulle säga att det är omöjligt att veta på förhand hur livet som förälder kommer bli, men det är nästan garanterat jobbigare om man är känslomässigt instabil än om man är "normal".

Jag har diagnosen bipolär sjukdom som jag fick först efter att jag hade fått barn. De första åren med barn och odiagnosticerad var väldigt svåra, och det var med nöd och näppe att jag överlevde (hade självmordsplaner). Äktenskapet överlevde däremot inte mitt dåliga mående i kombination med familjelivet, och jag blev ensamstående mamma när barnen var 3-5 år gamla.

På grund av mitt mående valde jag att bara ha barnen varannan helg till en början, för jag visste att jag inte skulle orka mer. I takt med att jag fick bättre hjälp via psykiatrin och lärde mig leva med min sjukdom, och förstod hur jag skulle hantera mina sämre perioder, så kunde jag börja ha barnen mer. 

Nu mår jag nästan helt bra tack vare medicinering och kunskap om mig själv, och har barnen varannan vecka sen ca 4 år tillbaka (de är nu 10 och 12 år gamla). Och det är först nu jag vågar skaffa fler barn med min nya partner. Ändå oroar jag mig, för man vet aldrig till hundra procent hur det kommer gå. Det finns risk att jag hamnar i en ny depression i och med påfrestningarna som en graviditet och späd- och småbarnsperiod innebär. Jag är medveten om att jag är mer känslig för såna omständigheter än många andra människor. 

Jag har också sett hur barn (mina och min nya partners barn) far illa när de lever med en förälder som är psykiskt och känslomässigt instabil. Så om jag var trådstartaren skulle jag tänka mig för både en och två gånger.

Saker att fundera över är:

1. Kan jag lära mig att hantera min sjukdom på ett ännu bättre sätt, för att minimera det dåliga måendet?

2. Vet min partner tillräckligt mycket om mitt mående för att kunna vara ett bra stöd?

3. Har jag ett bra socialt nätverk som kan ställa upp när jag behöver barnvakt?

4. Har jag en fungerande kontakt med vården i fall mitt mående försämras?

Anmäl
2016-08-10 00:07 #23 av: Lia

Tråden börjar gå in på annat spår än TS. Från och med nu återgår vi till det som efterfrågats / Sajtvärd

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2016-08-18 13:02 #24 av: Bunn

#22 Så tråkigt för dig att du, i din föräldraroll, mådde så dåligt att du inte ville leva länge. Jag beklagar verkligen.

Dock förstår jag inte varför vissa här förutsätter att det ska gå åt helvete. Som någon skrev är det inte säkert att det funkar för mig och min sambo, bara för att det funkar för någon annan. Man kan även se det från andra hållet, bara för att det inte fungerar för vissa så betyder inte det att det inte kan funka för oss. Det finns alltid två sidor av ett mynt, man ska inte ta saker för givet. Man kan omöjligt veta på förhand hur ett barn kommer att förändra ens liv.
Vi är väl medvetna om att det kommer att bli tyngre perioder. Min partner och jag är väldigt öppna mot varandra så jag "gömmer" inte om/när jag mår dåligt. Min sambo är ett fantastiskt stöd och jag har många andra runt om kring mig som kan vara barnvakt och på annat sätt vara till hjälp, om det behövs. Min kontakt med vården fungerar utmärkt och jag har, sen en tid tillbaka, lärt mig att hantera mitt mående på ett bättre sätt.

Anmäl
2016-08-18 13:21 #25 av: Hera

Det är väl ingen som förutsätter det utan vi är väl medvetna om att det kan gå åt skogen. Och anser att man innan man skaffar barn är beredd på att man kanske inte klarar det eftersom man är sjuk. Risken är större när man är sjuk. Att blunda för det är farligt. 

Anmäl
2016-08-18 19:09 #26 av: Bunn

Visst är det farligt att blunda, det håller jag helt med dig om.
Men som jag skrev innan så kan man inte heller förutsätta att det ska gå åt helvete. Och i ett inlägg före det så skrev jag att jag tyckte tråden tappat sitt ursprung. Jag gjorde inte inlägget för att jag ville ha kommentarer om att man ska avstå från att skaffa barn bara för att man har en sjukdom utan att få råd och tips från andra föräldrar med borderline.

Anmäl
2016-08-18 19:13 #27 av: Hera

Jag svarade bara på det du skrev senast.

Anmäl
2016-08-19 09:26 #28 av: Candela

#26 "Jag gjorde inte inlägget för att jag ville ha kommentarer om att man ska avstå från att skaffa barn bara för att man har en sjukdom utan att få råd och tips från andra föräldrar med borderline."

Mitt inlägg var till för det du bad om; att få tips och råd från andra föräldrar som har haft psykiska problem (jag har visserligen inte borderline, men en hyfsat likvärdig diagnos).

Jag kan inte på något sätt råda dig till att varken skaffa barn eller låta bli, eftersom jag inte vet hur ditt liv ser ut. Jag tog dock upp några punkter som jag tycker är viktiga att tänka igenom INNAN man sätter igång med barnskaffande. INGEN människa kan veta hur det kommer bli som förälder innan man har testat, men det är bra att vara beredd på att det kan bli tuffare än man tror på förhand (och har man tur så blir man istället positivt överraskad med en lugn och lättsam småbarnstid).

Anmäl
2016-08-19 11:44 #29 av: Bunn

#28 det inlägget var inte riktat till dig och jag tackar dig för dina synpunkter. Visst är det viktigt att tänka sig för innan man skaffar barn och efter att ha försökt en längre tid, utan att lyckas, och sedan sökt hjälp via vården så kan jag meddela att vi tänkt. Både en och flera gånger.

Anmäl
2016-09-11 20:34 #30 av: 3mma.

Varför frågar man om folks åsikter om man inte vill ha dem?

Anmäl
2016-09-11 20:45 #31 av: [Twinnflower]

#30 TS frågade om råd av föräldrar som har barn trots en diagnos, inte om folks åsikter huruvida hon borde skaffa barn eller inte... 

Anmäl
2016-09-27 21:19 #32 av: zakkris

#0 
Jag har inte så hård diagnos, har "bara" inslag av instabil personligehtsstörning och paranoia. 
Men jag och sambon försöker få barn. 
Allt handlar lite om hur man fungerar i vardagen och vad man har för sambo. 
Min sambo vet att han kanske någon dag får ta extra ansvar om jag har en dålig dag, han är väl medveten om vad jag klarar och inte klarar och han och jag har efter långa diskussioner kommit fram till att tillsammans klarar vi det här och han tror på mig att jag klarar det med. Har testat mig fram mycket med, jobbade ett år inom skolan, så stött på de mesta man kan stöta på även som förälder, har till och med arbetat med handikappade barn så även de har förberett mig väl. 
Men även det att jag har en väldigt bra läkare som hjälper mig med mediciner som skall göra att jag kan ha familj och ändå ha mediciner så länge jag behöver. 

Så mitt svar är klart du kan skaffa barn om du vill, att ha en psykisk svaghet skall inte hindra dig och kommer inte garanterat förstöra ditt barn i framtiden heller. Har både du och din partner svagt psyke, ja då kanske man ska tänka om, men har ena bra psyke och andra inte då är de 50/50, men även två starka föräldrar kan få psykiskt instabila barn. Mina föräldrar var psykiskt instabila båda två, av 5 barn är de två som fått de och tre som inte fått det. Och än så länge inga av barnbarnen har den svagheten. 

Men är du osäker, försök testa dig själv så som jag gjorde, kanske inte behöver vara just att jobba med barn men utsätta dig för riktigt barnaprövande och se hur du reagerar på det, klarar du det ja då kanske du klarar att bli förälder, klarar du inte det då kanske du och din sambo skall prata vidare om det. 

"De é en da i morn också"

Anmäl
2016-09-29 10:15 #33 av: Bunn

#32 Tack för ditt inlägg och för att du delar med dig :)
Jag har, som tidigare nämnt, många syskon och syskonbarn så även min sambo, som är väldigt stabil och stöttar mig i livets alla upp- och nedgångar.
Jag har jobbat som personlig assistent i många år, till både barn och vuxna, och det funkar alldeles utmärkt. "Föräldrarollen" har jag testat på också då en fd partner hade barn och jag många gånger tagit hand om mina syskonbarn och suttit barnvakt åt vänner som har barn. Visst kan det vara tungt och jobbigt ibland, absolut, och visst finns det risker med att skaffa barn, men så är det väl för det flesta oavsett om man har diagnos eller ej.

Anmäl
2016-10-29 22:59 #34 av: Agafia

Hade jag vetat innan jag fick barn hur otroligt ångestladdat det var tidvis så hade jag inte haft några barn .
Mina barn är vuxna idag och tyvärr så har mina diagnoser " gått i arv " både till barn och barnbarn . Det är min stora sorg att de ska få kämpa så för att livet ska
bli bra .

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.