Relationer

Lämplig som förälder?

2016-01-20 14:54 #0 av: Anonym

Jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna nu, jag vet att det kan vara ett känsligt ämne. Men om en förälder har blivit diagnosticerad med borderline men själv lever i förnekelse och inte söker hjälp för de problem som uppstår till följd av diagnosen, kan dennes anse vara en lämplig förälder?

Det går ut över barnet på följande sätt:
Ena stunden får barnet höra att föräldern inte vill ha hen (och skickar då iväg barnet till den andra föräldern, de är separerade) och i nästa stund anser hen att den andra föräldern är totalt olämplig och vägrar låta denne träffa barnet på flera veckor (när barnet är vant vid att bo heltid hos den föräldern). Hen har paranoida föreställningar om att den andra föräldern ska kidnappa barnet och lämnar det därför inte ens på skolan, och den andre föräldern får inte träffa eller prata med barnet utan en tredje part närvarande.

Föräldern vägrar samarbeta med den andre föräldern, och allting som går fel är den andre föräldern orsak till. Ingen självinsikt alls.

Anmäl
2016-01-20 14:58 #1 av: Ria74

Spontant tänker jag nej en sådan förälder är inte lämplig. Med rätt stöd och hjälp kan hen säkert vara en bra förälder.
Men av din beskrivning låter det som barnet far illa och det är inte okej. Gör en orosanmälan om att barnet far illa.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2016-01-20 15:03 #2 av: Anonym

Vi har varit i kontakt med socialen (på grund av att den andre föräldern gjorde en anmälan om vår olämplighet som boendefamilj, och till följd av det ansåg sig ha rätt att hålla barnet borta från oss). Soc kan inte göra något. De har försökt resonera med den andre föräldern, men det hjälper inte. Deras utredning på oss ger inget att anmärka på. 

Vi har nu gjort en stämningsansökan om att få ensam vårdnad, och boendet fastställt hos oss.

Vi ser gärna att barnet får träffa den andre föräldern regelbundet (helst 50/50, men av praktiska orsaker funkar inte det), så länge barnet har en stabil tillvaro och inte slits fram och tillbaka mellan föräldrarna.
Anmäl
2016-01-20 15:12 #3 av: VildaVittra

Har ni pratat med skolan om att denne inte lämnar av barnet där? För vi har ju skolplikt i Sverige och jag har svårt att se att "min förälder är paranoid" skulle vara ett giltigt skäl till att utebli. Kommunen är nämligen ansvarig för att se till att barnet kommer till skolan.

Vet soc om att barnet inte alltid kommer till skolan? 

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2016-01-20 15:18 #4 av: Anonym

Barnet går  bara i förskoleklass ännu, vilket inte innebär skolplikt. Soc vet om att den andre föräldern håller barnet hemma.

När barnet har bott hos oss har det kommit till skolan alla dagar (med undantag för sjukdom). Hen har goda vänner både i skolan och i området där vi bor. Barnet är väldigt socialt och leker gärna med sina kompisar efter skolan och på helger och lov. 

Varje gång barnet har varit hos sin andra förälder under vardagar har hen hållits hemma från skolan, och då hållits undan hela sitt sociala nätverk (eftersom föräldern bor på annan ort kan barnet inte träffa kompisarna på fritiden heller). 

Anmäl
2016-01-20 15:19 #5 av: Katthemsmatten

Om det är skolan, inte förskolan, det handlar om så gör förälder som inte tillser att barnet kommer till skolan sig skyldig till ett brott. Det bör anmälas och ni bör kontakta skolan. 

Huruvida man är lämplig pga en eller annan diagnos har jag svårt att uttala mig om rent juridiskt, men spontant känns det inte som att man tillvaratar barnets intresse om det får höra att det inte är önskat, respektive inte låter barnet få träffa den andra föräldern. Svensk lagstiftning går ut på att ha ett barnperspektiv, även om jag tillåter mig tvivla på att alla socialförvaltningar fungerar i enlighet med lagens intention. Gör förnyad anmälan om att barnet far illa och som sagt, anmäl att barnet inte får lagstadgad skolgång om det är skola och inte förskola det handlar om.

Medarbetare Hittekatter iFokus

Anmäl
2016-01-20 15:52 #6 av: Anonym

#5 Det handlar om förskoleklass, där de brukar rekommendera att barnet får gå dagligen, men det finns ingen plikt.

Det som ändå är oroande är ju att barnet har gått där regelbundet en hel termin, fått vänner etc, och sen plötsligt blir isolerad i ett hem. Men det kan mycket väl vara så att föräldern har sagt till skolans personal att barnet ska börja i en annan skola (det har hen gjort tidigare när barnet gick på dagis), och därför har de inte blivit oroliga över utebliven närvaro.

Anmäl
2016-01-21 12:58 #7 av: Katthemsmatten

#6 Har ni meddelat förskolan att barnet inte är flyttat till annan enhet?

Medarbetare Hittekatter iFokus

Anmäl
2016-01-21 17:49 #8 av: Anonym

Har försökt få tag i dem idag, men ingen svarade på telefon. Något vi förstås kunde ha gjort långt tidigare, men det har glömts bort på grund av hela övriga situationen + oväntat dödsfall i sambons familj.

Anmäl
2016-01-22 11:26 #9 av: Katthemsmatten

Besök dem. Försök få en personlig tid för samtal med föreståndaren.

Medarbetare Hittekatter iFokus

Anmäl
2016-01-22 22:27 #10 av: Anonym

Idag fick vi ett sms från den andre föräldern, där denne skriver att vi får träffa barnet när vi har skrivit under ett umgängeskontrakt där vi går med på endast varannan helg-umgänge.

Är det lagligt att använda sitt barn som gisslan på det här sättet? Uppenbarligen är hen i alla fall inte orolig för att barnet kommer fara illa hos oss, för i så fall skulle hen ju inte vilja lämna barnet alls. Nej, det handlar om att utpressa oss på umgänget.

Anmäl
2016-01-25 11:23 #11 av: Katthemsmatten

Kontakta en jurist specialiserad på familjerätt. Det här låter som om det kan fortsätta i all oändlighet på motpartens villkor. Barnet kommer få betala ett högt pris.

Medarbetare Hittekatter iFokus

Anmäl
2016-01-29 23:29 #12 av: Anonym

Vi har haft kontakt med jurist sen en tid tillbaka. Idag skickade hen in en stämningsansökan på boendet åt oss!

Vi skulle ha fått ha barnet nu i helgen, för första gången på en månad. Men den andra föräldern ändrade sig i sista stund... *suck*

Anmäl
2016-02-01 12:13 #13 av: Katthemsmatten

Förstår mig inte på föräldrar som använder sina barn som slagträn för att komma åt den andra föräldern. Arma barn! Hoppas ni får ordning på situationen så barnet får det lugn och den trygghet alla barn behöver och förtjänar.

Medarbetare Hittekatter iFokus

Anmäl
2016-07-04 22:42 #14 av: Anonym

Såhär ett halvår senare känner jag mig frustrerad igen. Till sist (efter 3 månader ifrån barnet) beslutade tingsrätten att barnet skulle bo hos oss tills rättegången är över. En liten seger - vi fick äntligen träffa barnet och hen fick komma tillbaka till skolan och sina kompisar.

Nu under sommaren har en annan socialsekreterare från annan ort gjort en boendeutredning. Hon var hemma hos oss när barnet var där och pratade med oss och barnet, och hon var hemma hos mamman när barnet var där och pratade med dem.

Idag fick vi hem rapporten från utredningen, och den är så klart full av mammans lögner - IGEN! Och den här nya socialsekreteraren verkar ha svalt allt med hull och hår.. Hon går på mammans berättelse om att hon skyddade barnet från övergrepp genom att hålla hen borta från oss i 3 månader. Dessa "övergrepp" specificeras inte närmare. Mamman berättar om hur våldsam, aggressiv, opålitlig och ansvarslös pappan är. Mamman säger att han misshandlade henne när de levde ihop (lögn igen). Så denna utredning gav resultatet att barnet rekommenderas flytta till sin mamma.

Man känner sig så fruktansvärt försvarslös gentemot en manipulativ människa som vill få sin vilja igenom. Som bara tänker på sig själv och ingen annan. Det är skrämmande. Jag är djupt oroad över hur barnet kommer utvecklas som människa om hen tvingas bo hos mamma på heltid. Mammans andra barn är tonåring och skolkar från skolan, röker, super, kan rymma hemifrån och vara borta en vecka utan att mamman vet vart hen är. Jag är så orolig för detta lilla barn, att hen ska gå samma öde till mötes..

Anmäl
2016-07-05 06:50 #15 av: demmi

En borderline kan vara tillräcklig bra mamma enligt mig. Känner flera med borderline och ser inget problem med den biten. Du kan sluta bråka med mamman så hon kan bli frisk.

Anmäl
2016-07-05 08:05 #16 av: demmi

Har känt flera med borderline både som har använt droger. I länder där dessa anses lagliga och droger anses ok bland barn. Och med ätstörning. Det uppstår lätt konflikter det är jag medveten om. Men hittar man rätt sätt att prata går det att lösa. Anser inte att barn ska vara upp i droger eller alkohol. Där är Sverige bra. Att flytta barn när de far illa.eller om barnet får svälta. Oxå om barnet proppas i mat så det inte kan gå.vilket min mamma gör.

Men menar att det går att föra en dialog med dessa människor om man tar det lugnt och hittar rätt sätt.

Anmäl
2016-07-05 11:19 #17 av: Anonym

#15

Jag tror absolut att det finns många föräldrar med borderline som är bra föräldrar, men just denna kvinna är inte en av dem.. Vi "bråkar" inte med henne av egoistiska skäl, utan för att rädda barnet från en liknande uppväxt som hens syskon hos mamman har fått..

När mamman får sina utbrott kan hon inte kontrollera sig, och om det är ett barn som är orsaken till utbrottet går hennes vrede ut över denne. För ett år sen ringde mamman och ville bli av med 6-åringen som var så jobbig. "Jag vill inte se hen på resten av sommaren" sa hon (i juni) till oss och till barnet. När vi hämtade barnet grät hen och sa "Jag kommer aldrig mer få träffa mamma och *** [syskonet]". När mamman ringde några dagar senare och ville prata med barnet sa barnet till oss "Jag vill inte prata med henne, för hon vill ju inte ha mig". De följande månaderna hände det upprepade gånger att barnet vaknade med mardrömmar om att hen blev lämnad.

Barnets äldre syskon hos mamman är tonåring. Detta barn vill inte bo hos mamman men har inget annat val eftersom dennes biologiska pappa inte finns med i bilden alls. När mamman och detta barn grälar har det vid flera tillfällen gått så långt att mamman slängt ut barnet och sagt saker som "Du är inte välkommen tillbaka", "Jag vill inte ha dig", "Jag har aldrig älskat dig" m.m. 

Detta resulterar i att tonåringen rymmer hemifrån titt som tätt och flyr till kompisar eller en fd styvpappa som hen hellre vill bo hos. Hen kan vara borta i dagar utan att mamman vet var hen är, men hon tycks inte bry sig heller. "Hen kommer tillbaka förr eller senare".

När mamman blir osams med någon på orten (en förälder till barnens kompisar, en lärare, en granne eller vem som helst) så väljer hon att flytta eller byta skola på barnen. Tonåringen som nu går på gymnasiet har under sitt liv gått på 6-7 olika skolor. EN skola gick hen på i 5 år i sträck, och det var under åren då mamman bodde tillsammans med min partner. 

Det är en sån här uppväxt vi vill skydda 7-åringen ifrån. Den här mamman är jättebra så länge som hon är glad och mår bra. Hon är då kärleksfull och omvårdande. Men förr eller senare blir hon osams med barnen, och då går det alldeles för långt. Av den anledningen anser vi att barnet inte bör bo på heltid hos mamman.

Anmäl
2016-07-05 11:56 #18 av: Katthemsmatten

Vet socialen om hur det ser ut i hemmet? Det kan aldrig vara OK att slänga ut en tonåring på gatan. Självfallet inte ett yngre barn heller, men i ditt fall så finns det ett socialt skyddsnät kring det barnet. Har ni möjlighet att stötta tonåringen? Det skulle kunna medföra att det yngre barnet känner en trygghet i att inte förlora även syskonet. Mamman bör få vård, men jag vet också att man inte kan tvinga folk till sjukdomsinsikt så här känns det mer viktigt att barnen skyddas. Trots att det verkar så ibland är de inte någon ägodel som man som förälder har rätt att hantera efter tycke och smak.

Medarbetare Hittekatter iFokus

Anmäl
2016-07-05 12:19 #19 av: Anonym

#18 Mamman har fått tonåringen att mer eller mindre hata min partner, eftersom min partner försöker "ta hennes barn ifrån henne". Tonåringen är mer eller mindre hjärntvättad med mammans åsikter och lögner om min partner... Under de år som min partner levde tillsammans med mamman och hennes barn så kunde han se hur inställsam hennes äldre barn var gentemot mamman, på grund av rädsla för att bli utskälld. Han upplevde barnet som väldigt kuvat.

När socialtjänsten var där och gjorde boendeutredningen nu i sommar, då var minsann tonåringen hemma, och de lekte lyckliga familjen. Allt var perfekt, och tonåringen berättade vitt och glatt om hur bra hen har det hemma och i skolan. Hen skulle nog inte våga annat när mamman är med och lyssnar... 

Det är mamman själv som har berättat för oss om de gånger tonåringen har rymt eller blivit utslängd. Kanske skulle man göra en orosanmälan till soc nästa gång det händer?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.