Ge inte upp! Vet hur det är att vara på botten själv även om ingen sits är den andra lik så finns det möjlighet till ljusare liv igen även om man inte kan se det nu! Tänk på vad som är viktigt i livet för dig, vad värdesätter du? Stort som litet. Kram

Jag kämpar verkligen hårt med att inte ge upp. jag försöker med att ta en dag i taget och försöker säga till mig själv att jag gör så gott JAG kan. Men inget är bra nog.

Jag värdesätter mina katter och min familj, och jag sörjer över att jag kommer lämna dem, som det känns nu.

#2 Du sörjer för att du egentligen inte vill lämna dina katter och familj! Det är ditt mående som får dig att se det som den lättaste utvägen MEN måendet kan ändras, kanske inte idag, kanske inte imorgon men i framtiden! Och därför ska du hålla ut för det kan bli bättre, man kan ha all hjälp omkring sig/eller inte, men det viktigaste är egna viljan som drivkraft och den har du inom dig, det har du.

Instämmer med föregående inlägg: Den intensiva sorgen vid tanken på att lämna dina katter och din familj kan vara ett uttryck för en stark, om än underliggande, vilja att INTE vilja lämna dom. Känslan av tomhet och vanmakten att inte kunna stävja denna känsla leder till att man i perioder ställer in sig helt på att inom en framtid lämna detta liv - bara för att stå ut med stundens djupa obehag och mörker!

Det har nu gått en tid sen du öppnade denna diskussion… Hur mår du nu? Är du utskriven? Vill du dela några av dina tankar?

Jag är fortfarande inlagd men har dag permis då jag får åka hem till mina katter en stund. Mår fortfarande riktigt dåligt, speciellt framåt kvällen.

Mycket självmordstankar och känslan av att jag inte kommer att överleva så länge till. Inga mediciner som hjälper. Känns väldigt hopplöst.