Annons:
Etikettsymtom
Läst 1603 ggr
Kadoor
8/24/15, 8:54 PM

Kan jag ha borderline..?

Hej!

Jag vill bara börja med att skriva att jag är ny här på forumet, jag hittade hit för en stund sedan då jag läste runt lite och hittade iFokus sajten. Om en liknande tråd/diskussion har tagits upp tidigare får ni jättegärna länka eller ge förslag, men jag ville skriva ett inlägg där jag förklarar med hur jag känner och hur jag har haft det. Sedan lite om mina misstankar och så kring borderline/annan diagnos eller personlighetsstörningar.

Vill bara varna för att det kan bli en väldigt lång text, all cred till er som orkar läsa igenom det! ^-^ 

Det hela började när jag var 8, då jag flyttade från min familj och till ett barnhem, och sedan blev fosterhemsplacerad. Detta var en stor omställning för mig, även om jag kanske inte visade eller förstod särskilt mycket just då. Några år gick, har haft en väldigt tuff uppväxt med en del problem i familjen, i skolan och med vänner. Var alltid utanför, hade aldrig någon jag på riktigt kunde lita på. Hade då och då någon närmare vän men som sedan slutade höra av sig eller liknande.
På högstadiet gick allt neråt, verkligen allt! Jag hade ingen att prata eller vara med på grund av att jag var så tillbakadragen, och det var på grund av min bakgrund i skolan. Kunde inte lita på någon, min tillit försvann redan när min första närmre vän övergav mig, insåg att folk ljuger, att de inte alltid går att lita på och att det finns de som behandlar en som skit… Detta var jag med om på högstadiet när min "bästa vän" körde med mig, bestämde allt i vår relation och ville jag inte göra någonting som hon försökte få mig att göra så blev hon arg på mig(det var inga dåliga eller farliga saker, men ofta saker som jag inte ville eller som var obehagliga enligt mig..). Detta ledde till att jag fick ännu lägre självkänsla och självförtroende, varför skulle jag försöka säga emot när jag aldrig blev lyssnad på? 
Jag har även en fostermamma som bestämmer och styr, skäller och är väldigt temperamentfull. Så fort jag gjorde något fel fick jag höra hur lat och "misslyckad"(inte det ordet rakt ut men det lät så på henne) jag är och så vidare. Detta gjorde att jag blev ännu osäkrare.

I samband med detta gick mitt humör utför.. Började få otroliga humörsvägningar, blev deprimerad, ledsen, kände mig bara helt "lost", förstod inte alls varför jag hörde hemma här i världen. Dessutom blev jag så otroligt arg, jag gjorde sönder datorn på grund av en liten grej jag blev skitförbannad på, trots att någon annan som inte hade samma humörsvägningar som jag inte alls skulle ha reagerat så som jag gjorde. För ett år sedan började jag på gymnasiet som var en stor omställning för mig, på grund av min bakgrund var jag otroligt rädd för att inte få några vänner. Dock lärde jag känna underbara personer i min klass som jag nu umgås med. Men mitt humör blir bara värre och värre. Jag blir arg för minsta grej, ena sekunden kan jag vara skitförbannad och vilja smälla till den som tilltalar mig, ena stunden är jag deprimerad, andra kan jag vara superduper speedad och glad. Men sedan ändras jag igen och blir nere igen… Kan bli ledsen, känna mig otroligt tom och vara rädd att folk ska överge mig. Eftersom att jag är otroligt rädd för att bli övergiven och inte tror att jag skulle klara mig ensam får jag ångest så fort någon av mina vänner börjar umgås med någon lite mer, för att jag helt enkelt tror att de har tröttnat på mig helt och hållet.. 
Jag har även en väldigt jobbig ångest, ibland får jag den på morgonen och då håller den ofta i sig i flera timmar. Ibland får jag panikångestattacker, känner mig instängd och så vidare.

I höstas blev jag störtförälskad i en tjej i klassen över mig, och i vintras blev vi ihop. Jag fick otroligt starka känslor för henne, älskade henne mest av allt och hon gjorde mig så otroligt trygg, fick mig att känna mig hel. Hon tog bort den där tomheten jag hade känt i flera år. Men när hon gjorde slut tog hon med sig allt det där och jag sjönk ännu djupare igen… Vi var bara tillsammans i några månader, men ändå reagerade jag såpass starkt. Vilket jag egentligen inte borde, men jag mår fortfarande otroligt dåligt på grund av att hon gjorde slut med mig.

Det var väl det jag kom på på rak arm sådär. Vi har trott att det är min PMS som spökar, och visst blir jag ännu mer förbannad de två veckorna innan jag ska få min mens, men alla humörsvägningar är minst lika jobbiga resten av månaden också. Så det känns inte riktigt som det är det… Jag äter just nu Premalex som hjälper mot ilskan när jag har PMS, men mot det andra och när jag inte äter den är allt som vanligt igen. :/

Är det någon som tror att det kan vara borderline? Jag vet mycket väl att ingen här på internet kan diagnostisera(heter det så…?) genom en text, men jag vill bara höra med er som har en del erfarenhet av det innan jag går vidare med att prata med mina föräldrar och BUP. Självklart kommer jag försöka ta kontakt med dem eller min kurator på skolan, eller någon annan vuxen. Men vill höra lite här först, vad ni tror och så. :)
Är förresten 17 år och fyller 18 i Januari.

Tack på förhand! Skulle bli otroligt tacksam för all hjälp jag kan få!

- Bring Me the Horizon, Guns N Roses & AD/DC är bäst -

Annons:
Geru
8/25/15, 12:01 AM
#1

Alltså, det finns ju vissa kriterier.  Jag menar, vissa varningsklockor dinglar ju till när du beskriver vissa situationer, men mer än så kan jag inte säga, och antagligen ingen annan heller

Det finns ju andra anledningar till att PMS kan vara jobbigt. 
Te.x. http://www.1177.se/Vasternorrland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/PMS-och-PMDS/

Jag kan väl tycka att det är värt att kolla upp. Men det är ju upp till psykologen att avgöra om du har borderline eller inte. Poängen är väl att du har problem ändå och behöver hjälp med att hantera dom, var sig det är medicinska eller om det är psykologiska.

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

[Diddit]
8/30/15, 1:10 PM
#2

tror du har en släng av borderline iaf, tror inte direkt att PMS orsakar sånna raseriutbrott och humörsvägningar, då jag känner igen mig en del.

Upp till toppen
Annons: