Annons:
Etikettrelationer
Läst 933 ggr
MissFlisan
2015-05-01 20:47

personer blir min drog.

Jag vet inte om jag ska lägga detta i relations gruppen eller i självdestruktivitet gruppen egentligen…

Jag har sedan jag var tonåring blivit beroende av vissa personer som jag får för mig förstår mig helt och håller, det känns som att dessa personerna kan läsa mina tankar och att jag kan berätta allt för dem. Det låter ju jättebra, men det går alltid över styr med dessa personer och jag undrar om någon av er känner igen er i det jag nu ska berätta…

Jag har som sagt blivit beroende av olika personer genom åren och det har alltid varit personal på olika ställen och nu gäller det en person på mitt f.d behandlingshem. Jag beskriver det som att hon är min drog. om jag visste att hon skulle jobba på tex lördag och det var torsdag så började jag bli helt hispig och helt hyper över att att jag visste att hon skulle jobba, jag planerade hela min dag så att jag skulle kunna träffa henne så mycket som möjligt. Jag blev lugn när jag fick träffa henne, men ändå jätte orolig och helt upp och ner och så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Om hon sen inte skulle jobba på tex fem dagar så var det jätte jobbigt de första två dagarna för då hade jag typ abstinens men sen gick det över och jag blev betydligt mycket mer lugn än när jag kunde träffa henne hela tiden (även om jag kände att jag inte kunde vara utan henne…)  och jag kunde göra det jag själv ville och behövde inte tvångsmässigt vara med henne hela tiden. Sen visste jag att hon skulle jobba på lördagen igen och då blev det likadant igen…

Hon tog all ,min energi, hon gav mig ett kort lugn men det är fruktansvärt innan jag skulle träffa henne och efteråt och jag blev aldrig nöjd, jag ville hela tiden ha mer av henne…och jag tänkte/tänker att hon kommer rädda mitt liv.

Nu är jag utskriven sedan nästan ett år, men det är fortfarande kvar och jag blir galen!! Jag ska snart flytta här i från och därför är det extra jobbigt såklart! Det blir så definitivt då. Jag vill åka till behandlingshemmet och träffa henne, det känns som att jag måste det och jag kommer på tusen anledningar att göra det, samtidigt så får jag sån ångest av bara tanken att träffa henne och att åka dit igen… Jag går ut på stan för att jag ska hoppas se henne och jag börjar hyperventilera av ångest över att inte se henne och det känns känns allt blod i hela kroppen försvinner och jag får hjärtklappning när jag tror att jag ser henne. Jag visste att hon och hennes kollegor skulle gå på en restaurang nära mig i måndags och bara tanken på att hon skulle vara där gav mig panik eftersom jag såklart inte var bjuden.

Jag känner mig beroende av henne som en missbrukare är beroende av droger, jag behöver henne fast jag vet att jag inte mår bra av henne, jag vill ha den där kicken som jag får av att träffa henne och det kortsiktiga lugnet som jag kanske får om jag har tur. Jag försöker komma på massa anledningar till att träffa henne och varför hon visst är bra fast jag vet att jag egentligen bara lurar mig själv…Jag fattar att detta är extra stort nu eftersom jag om sex veckor ska flytta 20 mil här i från och vid stora förändringar så blir mitt "sug" efter henne enormt mycket större,  precis som en missbrukare antagligen blir mer sugen på droger vid skrämmande och stressande situationer..

Jag är så fruktansvärt trött på de här beteendet som jag har haft i över tio år, det äter upp mig och gör mig så ångest full att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hon är min drog.

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Annons:
Skogsmalla
2015-05-05 00:04
#1

Hej. Känner så igen mig. Har själv varit i samma sits flera gånger. Har tagit något lugnande och bestämt mig att sluta. Jättejätte-svårt, men det enda som gäller för mig iaf, då relationerna med dessa inte är sunda. Lycka till.

Saaara
2015-05-19 01:14
#2

Känner också igen mej!

Blev väldigt bra vän med en tjej i min ålder när jag var kanske 13-14 år som jag träffade här på iFokus faktiskt. Vi pratade på MSN väldigt, väldigt mycket och efter att ha pratat kanske ett år så berättade jag om henne för mina föräldrar som köpte tågbiljett till mej och jag fick träffa henne. Hon bodde ca 60 mil ifrån mej.  

Efter vart med henne ca 1 vecka åkte jag hem ifrån henne blev jag helt förkrossad, grät i dagar för jag saknade henne så mycket. Jag gillade henne så mycket så blev helt beroende av att prata med henne hela tiden! Var tvungen å smsa med henne hela tiden, prata i telefon varje kväll, gilla och kommentera varje status/bild hon la ut.   Fick panik när hon inte svarade och ville nästan dö av ångest när hon inte svarade på en hel dag!  
Skrev ofta hur mycket hon betydde för mej och hur mycket jag saknade henne, tänkte på henne hela tiden. Var absolut inte kär i henne utan var bara helt beroende av henne som kompis. Ville ha henne för mej själv, hon var min bästis och blev ledsen när hon umgicks med andra eller skrev att nån annan var bäst… 

Så fortsatte det ett tag å sen fick jag följa med henne och hennes familj utomlands vilket jag var så otroligt, obeskrivligt lycklig för! Men jag kände att jag var alldeles för "på" henne när vi var med varandra utomlands, var som en svans.  Om jag mins rätt så surade hon lite på mej, blev lite distanserad och ville bara vara med sin kusin och lämnade mej utanför, vilket jag var jätte ledsen för. 

Vi var med varandra ca 1 månad och efter Spanien var vi hemma hos henne och sen åkte hon med mej hem. Den dagen hon skulle åka hem… Herregud, jag ville dö. Gick in i depression, slutade äta, skrev desperata sms till henne, började skära mej, funderade på att ta livet av mej.  Hon tyckte (så klart!)  jag var konstig så vi slutade prata. 

Jag har aldrig vart så ledsen i hela mitt liv som när hon åkte hem!! Fungerade inte normalt. Tog mej… 1 - 2 år att komma över henne. Nu efter 5 år jag dock över henne helt och skäms sjukt mycket verkligen för hur jag bettet mej och vart så konstig.  Blir inte alls beroende av människor på det sättet längre. Har dock insett att jag har svårare att gå vidare och komma över folk.

Sara

Nattglimskaniner.webbnode.se

Upp till toppen
Annons: