Kan man bara göra sådär?
Sitter här och är långt över dyreglerad nu och måste skriva av mig. Självskadan har redan skett men jag måste rensa huvudet. Idag kom det fram genom en kurator (som jag träffade enbart för att få ett intyg) på min psykiatriska klinik att min psykiater där tydligen har tagit bort min depression-diagnos helt utan att ens ha pratat med mig eller ens nämnt det för mig. Detta gjorde han tydligen redan i januari då jag senast träffade honom.
Hade en tid inbokad till honom under eftermiddagen och tog självklart upp det direkt! Han ryckte bara på axlarna och sa att "jag bedömde inte det som aktuellt sist vi sågs." Jag blev helt ställd. Den här människan har träffat mig sammanlagt 5 gånger. Dessa är 15 minuter i taget varannan månad. Hur f** kunde han bedömma att min depression var borta bara sådär. Jag går hos psykolog två gånger i veckan som inte bedömer mina diagnoser förändrade. "Du behöver inte ha fler diagnoser än bulimi och borderline." Jag satt där och fattade inget alls. Vaddå "behöver inte"? Och att sen inte ens ge en vettig förklaring till hans resonemang.
Jag blev helt paff och lämnade besöket hos honom med gråten i halsen. Depressionsdiagnosen är den som jag själv känner igen mig mest i och som känns mest "korrekt". Att ta bort den diagnosen helt utan att ens tala om det eller ens förklara varför i efterhand känns som att plötsligt sluta ta mig på allvar och förminska hur jag mår. Och utan förklaring…
På fredag ska jag träffa min psykolog igen och definitivt berätta hur illa jag tog vid mig. Nu känner jag att min tillit till min psykiater sjunkit och vem vet vad han tillskriver mig för diagnoser som jag inte får veta om? Jag hade blivit glad om min depressions-diagnos försvann, men depressionen försvinner inte bara för att han har stukit den ur journalen…
Jag hade en läkare som efter två besök bestämde sig för att jag var bipolär… Många av dem har inte koll på någonting, är min slutsats! Självklart ska du ha diagnoserna du faktiskt har uppskrivna i journalen om du nu vill det! Det kan faktiskt komma en dag då det behövs till intyg, som nu i ditt fall.
Jag tycker att du ska berätta för din psykolog att du blev väldigt dåligt behandlad av läkaren, och att du till och med gick hem och skadade dig själv till följd. Det borde ju om något visa hur himla dåligt du mår! Säg att du vill ha en ny läkare och bli utredd för depression igen, eftersom det är viktigt för dig att ha dina diagnoser på papper. Så hade jag gjort. Jag har själv bara haft en bra läkare av fem, och hon pensionerade sig efter några månader. Jag förstår verkligen din frustration, man blir så arg och ledsen när de inte bryr sig och behandlar en som luft!
Usch! Hoppas det löser sig! Lycka till! 🤗
Ja, det sjukt hur lätt dom ibland ställer diagnoser och tar bort diagnoser efter bara några få gånger. Själv läste jag att jag hade fått social fobi helt plötsligt också, fast jag inte har det. Är däremot HSP. Och så stod det "Bad compliance" för att jag inte hade råd att åka buss till terapi flera gånger i veckan + betala vårdavgift.
#1 Tack för ditt snabba och raka svar!
Jag har nyligen bytt till den här psykiatern efter en ännu sämre, och i början verkade han hur vettig som helst. Då var pojkvännen också med så det kanske var därför, undrar jag nu efteråt. Jag tänkte också på det där med intyg. Även om depression kan ingå som en biverkning av borderlinen så är det viktigt för mig att ha specificerat den också som en separat diagnos eftersom det faktiskt är det.
Tack och lov är min psykolog fantastisk och jag ska prata med henne och vara helt ärlig över hur det kändes för mig idag och hur det påverkade mig. Hon själv har ju sagt att det inte varit aktuellt att ändra i mina diagnoser så hon tycker ju uppenbarligen inte samma som psykiatern och eftersom hon känner mig otroligt bra (gått hos henne i snart två år 1-2 dagar i veckan) så borde hennes ord väga mycket tyngre. Han känner ju mig inte alls.
Hur går det för dig nu då med läkare? Typiskt att den du trivdes med inte kunde vara kvar. Det är så ledsamt när man tvingas byta trots att man inte vill, och när det dessutom då inte blir bättre utan sämre igen..
#3 Det viktigaste är ju att ha en bra samtalskontakt! Jag har en fantastisk psykolog som verkligen hjälper mig. Jag har haft honom sen jag fick diagnosen borderline. Innan dess hade jag en utredare, och henne har jag också några veckor under somrarna när min ordinarie psykolog är på semester. Jättebra lösning!
Jag har en tid till en läkare nu i början av april. Egentligen ville jag inte gå till henne eftersom hon förminskade mig under senaste besöket och vände sig till mamma hela tiden och frågade henne under hela samtalet om det jag berättade verkligen var sant… Det var ju lagom kul. Men så fick jag ett riktigt bra intyg till försäkringskassan av henne, och hon vill dessutom utreda mina psykosliknande problem och minnesstörningar, så jag har beslutat att ge henne en chans till. Hon kanske är bra till slut. Men man är ju lite skeptisk efter så många motgångar.
Har också varit med om att diagnoser magiskt försvinner eller tillkommer. Finns inte mycket som förvånar mig längre