Annons:
Etikettrelationer
Läst 1500 ggr
bengtgurka
2015-03-04 08:57

Hur gör vi närstående?

En fråga till er allla som läser detta.

Vad borde vi närstående göra? På vilket sätt är det enklare för oss som är anhöriga (min sambo har inte en full diagnos men stämmer gott överens och har gått i DBT för att behandla sina problem).  Jag känner igen väldigt mycket av jag läser i det här forumet.

Problemet är att jag VILL krama. Jag VILL trösta. Jag VILL komma nära men jag får inte. Det är hela tiden något som sitter i vägen i hjulet som gör att relationen aldrig får vila. Det är intensitet hela tiden. Det är ilska varje dag. Det är utbrott som kan komma precis vilken sekund som helst som en blixt från klar himmel.

Någon skrev här att de önskade att den de älskar mest skulle se igenom fasaden. Jag ser igenom fasaden hela tiden. Och det är frustrerande för mig att titta genom ett fönster men aldrig få möta det som finns på den andra sidan. Hon jag verkligen vill åt. Hon dyker upp lite då och då och jag vill inte se fasaden som hennes hela personlighet. Problemet är, tycker jag, att det är fasaden som hela tiden får överhanden.

Jag har bränt mina energidepåer för längesedan. Det känns som att jag går på sparlåga. Jag vill bara älska henne men det är så sjukt frustrerande att jag inte får.

Snälla hjälp mig. Vad ska jag göra?

Annons:
OlgaMaria
2015-03-04 09:21
#1

Måste bara fråga om hon äter några mediciner eller preventivmedel? Sådant kan ju påverka humöret enormt och får inte missas att ta ställning till när man mår sådär dåligt.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

bengtgurka
2015-03-04 09:24
#2

Inga mediciner eller preventivmedel. Det är bara humöret som spelar in.

Hon mår mycket bättre nu och vi kommer bättre överens nu än för några månader sedan men jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera ilskan. Den är ständigt pågående. Hon säger att jag inte ska ta åt mig och inte ta det personligt men det blir ju inte så lätt när allt hela tiden blir "mitt fel" om ni förstår.

Anonym
Anonym
2015-03-04 09:43
#3

Vad händer om du säger Varför är du arg? (snällt) och sen bara lyssnar och ställer följdfrågor utan att gå till försvar eller motattack på något sätt. Tillåt henne att kritisera. Försök bara få henne att fortsätta utveckla det hon känner på insidan.

Så försöker jag göra om min man är arg. Då brukar han själv lugna ner sig själv och komma fram till bra slutsatser och tankar. Det är så mycket bättre att han själv får släppa ut det han känner och själv komma fram till bättre tankar, istället för att jag går till motattack och berättar hur det är egentligen och hur han borde tänka.

Jag försöker bara finnas där och lyssna och eventuellt hjälpa honom på traven att fortsätta prata. Jag säger mest mm, okej, men visar att jag vill lyssna och ta in vad han känner. Bara han fortsätter prata så brukar det sluta riktigt bra. Om jag istället själv blir irriterad och arg och går därifrån eller kritiserar tillbaka kan bråket och ilskan bli väldigt utdraget. Men om jag bara snällt tar emot så inser han själv snart också mitt perspektiv och får sundare tankar och kommer till ro.

bengtgurka
2015-03-04 09:49
#4

Jag har försökt ställa den frågan men "Varför är du arg?" verkar bara vara ytterligare en "trigger". Försvaret blir då att hon inte är arg och så vidare…Det enda som verkar hjälpa är att lämna henne ifred men eftersom att det finns en tvååring där hemma är det inte alltid en möjlighet.

Det du skriver om "snällt ta emot" är något jag har försökt. Det fungerade ett tag men jag tar faktiskt åt mig av den ilska som kommer min väg. Det har liksom blivit lager, på lager, på lager av den högen och den har nu vuxit sig enorm.

Det ska väl tilläggas att även jag är en överkänslig person men inte till samma grad som henne. Men i det har att göra med att jag har väldigt svårt att bara ta emot för jag tolkar det som att hon menar det liksom.

Anonym
Anonym
2015-03-04 10:05
#5

Ja, det beror på hur man ställer frågan, och det kanske är bättre att försöka med något annat. Syftet är bara att försöka få henne att prata.

Att bara ta emot mitt i vardagen när man inte har tid att prata färdigt kan ju bli otroligt utmattande. Det måste helst vara lugnt omkring för att kunna ha den sortens samtal. Samtidigt kanske den som är arg inte kan behärska sig och "vänta till sen". Det är svårt.

Hon menar säkerligen det hon säger, i stunden, och du har rätt att tå åt dig av det, men det du måste komma ihåg är att det också finns en massa andra saker hon också känner och tänker. Syftet är att hjälpa henne komma förbi ilskan så hon kan hitta sina andra tankar och känslor därunder.

Jag tycker det är jobbigt att ta emot när min man är arg, men jag har märkt så många gånger att om jag gör det så börjar han säga saker som upprättar och tröstar mig till slut. Eventuellt kan man behöva berätta ur sin egen synvinkel - efter att partnern är klar med sin synvinkel. Har man fått tömma ur sig sitt eget kan man ta in vad någon annan vill säga.

Jag tycker det här hjälpt mig, men det är ju inte säkert att det funkar på samma sätt för er. 

Parterapi kanske vore bra också?

Kan ju också säga från min kvinnliga horisont, när jag är arg, så vill jag att min man ska kunna ta det, att han ska orka lyssna på mig och inte tappa fattningen. Att han inte ska bli arg tillbaka, att han inte ska gå undan. Då känner jag mig trygg med honom och kan slappna av. Det är verkligen att begära mycket dock.

Men jag tror ni behöver prata mycket mer med varann. Hon behöver lyssna mer på dig, men det är så mycket lättare ifall hon själv känner att du lyssnat och förstått henne, att du inte vill döma.

Måste trycka på, det är inte meningen att du bara ska ta emot, och att ni inte kommer längre än så i samtalen. Om du bara tar emot men att ni aldrig har några meningsfulla samtal så blir du helt klart utbränd.

bengtgurka
2015-03-04 10:45
#6

Börjar det här med en disclaimer. Ni får ursäkta om det låter som att jag käftar emot hela tiden men som jag sa i mitt första inlägg så är jag ganska uppgiven redan. Så när jag ifrågasätter något ni skriver menar jag inte att vara en bitch av något slag…Bara så ni vet.

Vi går i parterapi. Men det är egentligen hennes gamla psykolog som leder diskussionen. Jag vet inte riktigt hur det styrs upp med "PAR"-sakerna i det hela liksom. Det har mer att göra om henne. Vilket i och för sig är bra men jag känner liksom att en gång i månaden inte räcker. Men vi kommer fram till bra saker och vi jobbar på dem men de där ilskeutbrotten vill liksom inte försvinna.

Alltså det handlar om den förbannade berg och dalbanan. Det åker upp och ner precis hela tiden och jag vet aldrig vilken fot jag ska stå på med hennes humör. Vi försöker prata med varandra men det känns som att känslorna går i stå hela tiden och vi återvänder till samma punkt. Vi kommer fram till en sak, något händer och sedan förpassas vi tillbaka till hur det var förut.

Det är så mycket mer utöver det här som lägger lock på relationen. Betydligt mycket allvarligare saker också som har med "diagnosen" att göra. Saker jag inte vill ta upp här. Det jag egentligen vill veta är hur jag bäst förhåller mig till relationen utan att behöva strypa alla mina egna behov.

Annons:
Anonym
Anonym
2015-03-04 10:51
#7

Det låter verkligen jobbigt. Förstår absolut att du har det tungt. Och det är väldigt svårt att ge råd.

Det kanske vore bra att bara du fick prata med psykologen nån gång?

Zadeira
2015-03-04 13:28
#8

Jag personligen har efter 3 år tillsammans med min partner upptäckt hur mycket min borderline påverkat vårt förhållande och honom. Han har fått ta en hel del orättvisa pga mina känslor och mina sätt att leva ut dem.

Jag kan inte svara till hur din partner reagerar, men för mig var det som troligen har fått vårt förhållande att hålla att han sa ifrån när det blev för mycket. Han var väldigt tydlig med att låta mig få känna som jag känner, han sade att han älskade mig oavsett vad men han satte gränser. Han sa att "Jag förstår att du har mycket känslor, jag förstår att du inte kan styra dem riktigt och att du ibland exploderar MEN jag måste också få min tid. Jag måste också få prata om mina känslor. Jag måste också få egentid och paus från det som händer i dig för det tar på mina krafter också."

Någonstans inom mig förstod jag ju att jag är i ett förhållande nu och oavsett om jag vill eller inte så går mina känslor och mitt beteende ut över vårt förhållande. Men det var inte fören min partner en dag verkligen satte sig ner och förklarade precis hur mycket energi han lade på mig och mina utbrott, och vad det gjorde med honom. Hur han påverkades.

Kanske är det så att ni behöver terapi på olika håll. Du kanske behöver en egen psykolog att ventilera sådant här med.

Upp till toppen
Annons: