8. Aggression
"Intensiv vrede, svårighet att kontrollera ilska eller ofta förekommande temperamentsutbrott - som inte står i proportion till vad som väcker den"
Alla människor blir arga ibland. Ilska fyller en väldigt bra funktion - att få andra att förstå att man är missnöjd med situationen, snabbt. Men ibland kanske man blir väldigt arg även om det är obefogat. Kanske får du ett vredesutbrott över att någon druckit upp den sista juicen? Eller så blir du riktigt arg för att någon vägrar förstå något du förklarat flera gånger.
Många gånger kanske anhöriga blir sårade eller inte förstår vad som väckt aggressionen. Känner du igen dig? Hur påverkas dina anhöriga av detta? Har du några tips?
I min sjukdomsbild har ilska nästan aldrig haft en plats. Jag blir sällan arg och blir jag det så håller jag det nästan alltid för mig själv. Man blir ju ofta arg/förbannad/ilsken när något upplevs som orättvist eller att man blir behandlad fel/missförstådd och ofta reagerar man med ilska för att stå upp för sig själv, försvara sig själv och ta tillbaka det man anser man har rätt till. Jag har haft enorma problem med att visa sådant eftersom jag inte tycker att jag förtjänar att visa sådana känslor, och inte heller få den typ av uppmärksamhet som ilska ofta leder till.
Jag vill helst bara försvinna och inte att någon ska se mig eller veta vad jag känner, därför är ilska en otroligt svår känsla för mig att visa utåt.
Jag blev oftare arg förut. Det är något jag jobbat mest på i KBT:n eftersom det varit det största problemet i mina relationer. Men aggressionerna är också olika beroende på vem det är jag reagerar på. Jag blir till exempel mer arg på min pojkvän än på min mamma när jag väl blir arg. Det beror på att killen oftare gör mig arg och inte riktigt vet när nog är nog, medan mamma förstår att det inte är lönt att diskutera saker när jag är arg - det tar vi en annan dag, liksom.
Inkompetens och dålig allmänbildning är ofta triggande för mig. Jag blir arg av korkade människor, eller ja, korkade i min mening. Och det låter superytligt. Men jag kan inte direkt hjälpa det. Jag vill bli lite utmanad, inte gå ner på dagisnivå. Alltså blir jag irriterad när jag måste förklara livets mest självklara saker.
Det som får mig att inte reagera lika mycket nu som förut är att jag kan tänka några sekunder innan jag exploderar och inse att personen i fråga antagligen har en anledning till att "göra" mig arg (tex en diagnos som personen i fråga inte kan hjälpa, precis som jag) eller att jag kanske överreagerar och att det inte är så illa som jag inbillar mig.
Men jag blir aldrig arg på någon som inte är i den närmsta kretsen. Aldrig någonsin. Så blir jag arg på någon så älskar jag den personen och känner mig trygg. Jag vet att jag inte blir övergiven trots mina brister, precis som jag inte överger dem trots deras. Så lite positivt lurar i explosionerna.