På vissa plan har jag hittat mig själv sedan länge.. Jag är en kvinna som älskar massor med tatueringar, piercingar och extremt rött hår. Resten av mig har fallit bort under åren som sambo, mamma och fru. Jag är vilse i mig själv även att jag egentligen innerst inne vet vem jag är och det kommer fram under mina bra dagar så mår jag dåligt av att inte kunna vara mig själv jämt.

Jag är den som måste ta hand om allt hemma, familj och mina studier. Att då kunna hålla min egen identitet framme är svårt. När jag lämnar hemmet och alla plikter bakom mig, bara går ut så känner jag vem jag är. Jag kollar gamla bilder på mig själv innan sommaren 2010 så jag mötte min man, där finns den personen jag är under ytan. Men sedan vi blev tillsammans och fick barn har jag velat fram och tillbaka i vem jag är. Jag byter ständigt intressen, stilar och allt annat.

När jag bodde hemma hos mina föräldrar visste jag vem jag var, vad jag gillade och vilken stil jag hade. Men under åren med min man tynar jag bort mer och mer känns det som. Jag förlorar mig själv i en identitet som mamma och fru. Ibland gör jag styrkeinsatser för att få fram mig själv, men det håller inte mer än några dagar. Jag blir utmattad av att försöka vara mig själv och hålla det framme.

Jag har från att jag var 13 letat runt bland stilar och inte riktigt hittat hem, men jag lämnade aldrig den alternativa stilen.. Men det enda jag har kvar nu av den jag var är mina piercingar och mitt röda hår, resten faller bort mer och mer.. Och med tanke på att jag snurrar runt för att försöka hitta rätt även att jag för 5 år sedan var på rätt plats gör det bara värre.

Finns det fler som känner som jag?