Äta eller inte äta mediciner?
Jag har ätit Litium i ca ett år. Eller ja, i somras var det ett år. Och jag slutade äta dem bara sådär en dag. Det hänger ihop med min impulsivitet, så det är ofta svårt för mig att fortsätta medicinering. Anledningen den här gången var att jag kände mig så likgiltig. Jag kunde varken känna glädje eller sorg, allt var bara ännu tommare. Visserligen hade jag inte en enorm känsla av att vilja försvinna och jag skadade mig inte lika ofta heller, men jag kände inte igen mig själv. Jag har gråtit mig igenom halva mitt liv. Plötsligt kunde jag inte längre. Det kändes som om något hemskt stoppade mig från att känna.
Å andra sidan mår jag jättedåligt nu igen, och pluggandet tar skada av det. Jag har svårt att fokusera på mina uppgifter och skjuter bara upp dem. Och jag gråter och känner mig sorgsen nästan hela tiden. Men samtidigt kan jag ju faktiskt även skratta ibland igen. Inte den ytliga känslan av glädje som snabbt sköljdes bort igen, utan verkligen skratta och vara lite glad en stund.
Så hur ska man tänka? Likgiltig men fungerande, eller ett känslokaos som inte klarar av skolan ordentligt, men som trots allt kan le ibland? Vad svårt allt ska vara ibland…
Jag rekommenderar att prata med en läkare. Att laborera med mediciner är inte att rekommendera.
Memento mori
Medarbetare för Julen
#1 Nej, det är klart. Jag har ju redan kontakt med min psykolog angående detta, och han menar att jag kan börja igen när som. Det var bara att sluta tvärt som var dumt. Men det är ju redan försent. I alla fall så försöker jag fundera ut vilket liv som låter bäst, för jag är så kluven.
#2 fast är det inte jobbigare med att i ena stunden vara upp och sedan vara nere. Jag vet att när jag var deprimerad så tyckte jag att det var jobbigt med alla dalar.
Memento mori
Medarbetare för Julen
#3 Själva karusellen gör mig inte så mycket. Det är de djupaste dalarna som gör det så jobbigt. Men att vara likgiltig och inte kunna vara riktigt glad är inte heller så kul. Jag känner mig som en helt annan person, och det är rätt obehagligt. Så det är svårt att avgöra vad som är värst egentligen :/
Jag skulle testa en annan medicin för att ev byta och fick biverkningen att jag typ blev helt likgiltig, tappade alla sorters känslor och upplevde i princip enbart en tomrum känslomässigt. Jag fick även en massa andra biverkningar som ledde till att jag inte kunde ta den medicinen, men det var en väldigt konstig och obehaglig upplevelse att uppleva sig som känslomässigt avstängd.
Nu är jag som du beskriver, kan vara glad i stunder och ärligt skratta, känna kärlek och ha korta stunder som rent av är bra, men samtidigt är dalarna så fruktansvärt djupa att jagc inte riktigt kan hantera dem. Skulle jag i dagsläget erbjudas möjligheten med medicinering som gjorde mig till en känslo-zombie kan jag ärligt säga att jag inte vet om jag hade tagit den trots att dalarna får mig att inte fungera som människa.
Vad jag tycker är värt att tänka på är dock om det faktiskt är möjligt att jobba med de där dalarna. Medicinerar man bort den med något som gör att man inte upplever känslor alls så får man ju heller aldrig chansen att jobba med svårigheterna, aldrig chansen att verkligen ta tag i det och försöka hitta nya vägar att ta sig ur dalarna och lära sig leva med en sjukdom man kanske aldrig blir helt fri ifrån. Samtidigt så finns det perioder i livet då det helt enkelt inte är läge att göra det, att man inte har den ork och tid och möjlighet att lägga ner på det psykiska arbetet och faktiskt kanske behöver medicineras med känslodämpande mediciner för att överhuvudtaget överleva en viss period i livet för att senare kunna ägna sin energi åt att må bättre utan mediciner.
Så det är svårt. Jag har inga egentliga tips att ge dig men kanske kan det jag skrev ge dig ytterligare någon tanke kring medicinering just nu.
#5 Tack, det kändes jättebra att läsa faktiskt! 🤗
För mig är det rätt enkelt. Behöver jag medicin för att klara av livet så tar jag mediciner. Jag åt mediciner under 8år som gjorde mig väldigt likgiltig till det mesta. Under den perioden hade jag nog inte orkat med känslor så det blev en andningspaus. När jag slutade med mediciner blev det lite av en chock med alla känslor men då kunde jag hantera det