Relationer

Separationsångest efter separation

2014-08-25 13:31 #0 av: JodineFritzl

livets sämsta dag. allt jag trott varit sant har varit en lögn sedan februari tydligen. vet inte vad jag ska göra längre. har liksom inget kvar.

Imorse kom min särbo till mig och sa att han vill göra slut. För att han inte älskar mig längre då jag har förändrats enligt honom. Jag har inte märkt något utan tvärtom trott att allt var bra. Det kom verkligen som en jävla kniv i hjärtat från ingenstans. Försöker stenhårt att inte skada mig själv på något sätt men jag har verkligen ingen annan än honom. Så jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag vet inte om vi är ihop eller inte, jag försökte lvertyga honom att jag kan ändra mig som jag gjort så många gånger innan men han vill inte längre bo hos mig. Han vill vara hemma hos sig och ses tre gånger i veckan drygt. Jag vet inte om jag kan klara av att inte veta när vi ska ses eller veta vad jag fpr säga i telefon eller om han ens vill träffa mig. Vi kommer inte ha något samliv alls då han inte ska sova hos mig mer än kanske en gång i månaden, det är en väldigt stor del av förhållandet som försvinner för min del. Hudkontakt, sex och närhet är jätteviktigt för att jag ska må bra och jag vet inte om jag klarar av att inte ha den. Jag tar allt personligt då det är mitt beteende som det är fel på, vet inte hur mycket jag ska förändra för att det ska bli bra för oss. Ändå tycker jag det är helt värt att göra det. Trots att jag kommer få lev amed vetskapen om att han inte längre älskar mig och inte heller gjort i flera månader. Han har tydligen tänkt på detta i en månad utan att säga något och jag har inte märkt det. Har varit lite off sista tiden och trodde bara att han också varit det då vi inte haft sex som vanligt eller hittat på saker. Men aldrig att jag trodde det berodde på detta. 

Vet inte vad jag vill med detta heller. Vill egentligen ta livet av mig men vågar inte, vet heller inte vem jag ska be om hjälp för att må bättre. Vi har kommit fram till att vi ska försöka från "början" igen men det kommer aldrig kunna bli som det var innan av olika anledningar som inte går att ändra på så jag vet inte om jag orkar. Samtidigt är han den enda anledningen till att jag överhuvudtaget orkar leva.

Anmäl
2014-08-25 13:48 #1 av: Zadeira

Det verkar som att det jobbigaste för dig är att inte veta hur det kommer bli. Finns det ingen möjlighet att ni verkligen kan diskutera det mer än ni redan gjort? Jag tycker det verkar som att det ni sagt snarare blir extra jobbigt för dig, att inte ha något samliv, att inte träffas så mycket som ni gjort, att inte ha samma relation. Ibland är det jobbigare och drar ut på lidandet om man håller fast och försöker göra nåogt av det som egentligen inte längre finns där. 

Att börja om från början tror jag är svårare än att gå vidare. Som du säger blir det aldrig likadant, saker har förändrats och man kan inte bara börja om som inget. Eller jag hade inte kunnat det i alla fall. Om han inte är kär i dig längre tror jag det är svårt att väcka de känslorna till liv igen genom att börja om.

Jag önskar dig all styrka och ork. Ni är inte i någon lätt sits men jag tycker verkligen du ska tänka på vad som blir bäst i längden för er båda. Ett förhållande som är baserat på hur det borde vara och vad man borde känna håller inte för det mår ni båda bara sämre av.


Anmäl
2014-08-25 14:01 #2 av: JodineFritzl

Skrev detta innan sista diskussionen innanhan åkte till jobbet nu. Känslor har han men inte samma som innan.  Så det är inte så att ingen av oss känner något längre, jag känner samma som jag alltid har gjort och han har sagt att han vill fortsätta och börja om. Han kommer att komma till mig eftersom han vill det, inte bara för att jag vill det. Så länge det finns en liten känsla kvar finns det alltid hopp men ja jag förstår vad du menar. det jag menar med att det inte blir likadant är mer logistiskt då han har bott hos mig varannan vecka men pga hans barn som har ett konstant behov av honom kommer vi inte återgå till det. Kommer bli svårt för mig att gå från varannan vecka till bara några dagar i veckan tills barnet hans flyttar hemifrån. Har varit en hel del ensam sista tiden då han varit hos henne eller det har varit andra saker. Men för min del är det ändå värt det trots att jag känner mig rätt grymt sviken och sårad över att jag inte fått veta något förrän nu och att hans familj som aldrig har accepterat mig då jag är yngre än honom och har olika diagnoser nu har vunnit och fått bort mig till stor del. Vet inte var jag ska ta vägen riktigt. Men att bara acceptera och gå vidare är inget alternativ.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.