Annons:
Etikettrelationer
Läst 1379 ggr
bettan1967
2014-08-24 10:00

Övergivenhet

Hej på er

Jag är ny här och jag har borderline.. svårt med övergivenheten och sårbarheten mest i relationer till andra människor.

Märks mest i min relation till min man som jag lever i ett förhållande med.  Får jobba en massa med detta. Han har tre barn och det kan vara jobbigt för då känner jag den extrema känsla av övergivenheten. En del säger svartsjuka och avund men jag har svårt att det är så för jag känner mera övergivenhet.


Elisabeth

Annons:
Lia
2015-01-10 15:20
#1

Hej! Hur fungerar familjesituationen nu? :)

bettan1967
2015-01-18 12:03
#2

Hej # 1

Nu har det gått några månader efter det jag skrev men jag jobbar enormt på min övergivenhet. Jag vet att det handlar idag inte om avund eller svartsjuka.

Det som jag besitter i nu det är att mannens son inte vill ha mig i pappan och sonens liv och jag har sagt det men han tror mig inte.

Det spelar ingen roll hur jag gör eller vad jag gör när det gäller sonen.  När han pratat med sin pappa så finns jag inte ens med i när de pratar. Han behandlar mig som luft.

Jag får höra ge tid men vi har varit tillsammans i två och ett halvt år och hur mycket mera tid ska jag ge.

Jag får höra att jag ska betee mig vuxen för han är ett barn på 13 år,  och det låter kanske både hemskt och elakt att skriva detta men han vill inte se vad hans son gör. Då kommer det bara en massa ursäkter fån pappan.

Han har sin son varannan vecka och pappan vill ha mig där när sonen är hos honom, jag har tvekat för jag orkar inte i mellan åt. Men denna vecka som varit så hälsar sonen inte på mig, tackar inte för maten, ljuger om att han gjort det för att jag ska bli syndabocken, säger jag åt han tex att snyta sig för att han är förkyld så blir han skitsur, jag pratar med han men han pratar aldrig med mig, pratar han så pratar han bara det han och vad hans pappa ska göra eller om hans familj med mamman. Jag finns aldrig med.

Jag får heller inte vara ledsen när sonen är där, får knappt prata om mitt mm för då känner sig sonen utanför.

Jag vill vara delaktig men hur ska det gå när jag inte blir insläppt.

Känner mig som hemsamarit, älskarinna och chafför just nu.

Känner mig sårad och maktlös och funderar nu på att lämna dem.


Elisabeth

Lia
2015-01-18 23:49
#3

#2 Usch. Jag förstår på ett sätt känslan sonen har. Jag var inte heller så glad för mammas nya när mina föräldrar hade skilt sig. Det är ju inte så konstigt. Men det ger en inte någon rätt att behandla någon människa så illa som han behandlar dig! Och dessutom borde han börja förstå efter så lång tid.

Jag hade egentligen frågat om det inte hade gått att diskutera alla tre, men eftersom din sambo inte verkar förstå så lär det kanske inte hjälpa. Om du funderar på att lämna så kanske det är en idé att prata med honom från det perspektivet? Att det är svårt att vara i en familjesituation där du inte känner dig välkommen och att du inte har ork kvar. Så kanske han förstår allvaret?

bettan1967
2015-01-19 07:01
#4

#3

Jag har nu lämnat mannen för han kan inte förstå och vill inte se varför jag mår som jag gör. Han erkände att sonen kan inte acceptera mig men pappan var och är inte villig att göra nåt åt det.

Jag är också ett skilsmässa barn.  Men i det här känner jag att jag vill inte vara med i det sjuka längre.. han kommer ha samma problem om han träffar en ny. Han hade samma problem med den innan mig.

Han är inte villig till förändring men han vill att jag ska förändra mig men jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Energin är slut.

Men det känns bra fast lite ledsen för känslor finns men jag måste se helheten och med förståndet.

Tack för att du ville läsa det jag skrivit 😉


Elisabeth

Lindb
2015-02-02 20:20
#5

Stark du är som lämnat honom! Stå på dig, människor kommer heller inte förändras förrän de verkligen vill förändras. Man stångar sig bara blodig.. Stor kram!

/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus

Upp till toppen
Annons: