Nu är jag kanske udda men jag tycker oftast att det är skönt att vara ensam. Jag brukar passa på att njuta, lyssnar på musik och läser

#alla är olika, härligt för dig :)

Jag försöker ringa någon. Men får ändå ångest när ingen annan här av sig. Som nu ikväll. Min pojkvän är borta också så känner mig superensam. Försöker intala mig själv att det är mysigt att få vara lite själv men ensamhetskänslan sitter ju kvar. Tittar lite på serier och har mina hundar :) det känns bra.

Det beror på. Min sambo jobbar och är ju borta ganska länge ibland. Som igår, började 14 och slutar 23. Då blir det väldigt jobbigt, försöker hitta på saker att göra, men det går väl sådär.

Det är lättare dom gånger när han jobbar förmiddag/mitt på dagen. För då kan jag utan problem städa och grejja i lägenheten. 
Men inte alls lika lätt när han jobbar eftermiddag/kväll. 

Så blir oftast att man sitter vid datorn, samt pratar med hamstrarna. :)

Har ofta hund här, så gosar med dom, tar en långpromenad eller åker till rastgård/badar med hundarna.
Har jag inte hund, brukar jag städa (ofta oavsett vad klockan är) eller sitta vid datorn eller titta på film. Ibland går jag över till grannen och pratar skit :)

Hade en islänning som jag brukade fly till, tyvärr sålde min mamma honom (trevlig chock när jag kom hem och han var borta..) Så jag började måla och fota igen, började med gamla intressen som jag tappat intresse för när jag mådde som sämst.

Har konstaterat att det som funkar bäst för mig helt enkelt är att distrahera mig med saker jag älskar att göra. Bäst är saker som kräver 100% fokus, på så vis kan inte tankarna fly iväg och ångesten ligger mil bort :)

Jag gillar att vara ensam, är ofta ensam för att jag behöver lugn och ro. Och jag får den ensamhetskännslan lika ofta med mina vänner/ när jag ligger o skedar med min flickvän/ i skolan så som när jag faktiskt är ensam. Det som är skönt när jag är ensam är att då kan jag faktiskt vara i kännslan utan att få dåligt samvete :) men står jag inte ut så ringer jag någon :)

#7 Precis så känner jag också!

Okej jag märker att det är väldigt både och alla har visst inte svårt att vara ensam även om man har Borderline.

Men jag märker att det är finns som jag och det gör att jag känner mig mindre ensam. Ett tips som jag fick från en kompis här om dagen för att kunna koppla av är att lyssna på podcast. Det har fungerat riktigt bra för mig på dagen när jag kommit hem från praktiken. Det har hjälpt mig att koppla av och inte vara lika stressad och ångest fylld.

Jag kan uppskatta att vara ensam ibland, bara för att få lite "lugn och ro" men är helst inte ensam en längre period.
Som nu när killen är borta i en vecka kommer jag att boka upp dagarna med aktiviteter med familjen så jag håller mig sysselsatt, annars blir jag lätt otroligt rastlös och nästintill otrevlig.

Har ofta inget val eftersom jag har noll kontakter förutom familjen som jag sällan umgås med, men jag syr en del och sysslar med medeltida hantverk. Annars har jag inget som helst sätt att hantera den tyvärr.  Bara hålla käften och acceptera läget tyvärr.

Jag tittar mycket på film och serier, läser eller spelar spel på datorn, Försöker helt enkelt försvinna i en annan värld. Sen håller jag på att acceptera att jag är väldigt ensam, jag har knappt några vänner förutom min pojkvän som jag umgås med. Försöker hitta kontakter via nätet, men det går ju sådär. Tidigare hatade jag att vara ensam, men nu kan jag faktiskt uppskatta det ibland.

#11 Jag tänker, måste du verkligen acceptera det? Kan du inte göra något åt det? Börja plugga, arbetsträna, praktisera eller arbeta? Skaffa en hund, så att du kan träffa andra med samma intresse? Kan du inte börja någon kvällskurs kanske?

#13 Nej, jag är sjukskriven och kommer aldrig att jobba igen antagligen, ej heller plugga, arbetsträna eller praktisera igen eftersom jag har andra fysiska diagnosen som gör det rätt omöjligt. Har väntat på en hund sedan i februari så den kommer väl förhoppningsvis snart, ska bara vänta på att den föds. Grejen är ju att man faktiskt inte kan ha sällskap dygnet runt, det måste man ju faktiskt acceptera eftersom det inte går att göra någonting åt.

Jag åker till ICA Maxi, plockar med allt som ser gott ut, åker sen hem, ser på film, kelar med katterna och äter av allt det goda jag köpt. Så hanterar jag min ensamhet i alla fall och jag tycker att det är bättre än att självskada vilket är det som "botat" min ensamhet tidigare.

Att accepetera läget innebär ju inte att man inte gör något åt det.  Radikal acceptans pratar man mycket om i dbt´n. Man väljer att accepetera ist för att fortsätta lida.

Jag är också ensam mycket och tycker att det är jätte jobbigt vissa stunder. Men ist för att lida av ensamheten (som jag gör ofta ändå) så försöker jag acceptera den och kanske aktivera mig genom att städa, leka med katterna, titta på tv/film mm.

#16 de där med radikal acceptans är inte lätt, men det är ju om man klarar av att använda sig av det en bra färdighet! Jag försöker validera mig också.

#17 Nä det är jätte svårt, man måste öva och öva.  Och det funkar inte alla gånger heller ändån.

Ser till att jag aldrig är ensam och försöker bedöva mina känslor, det är ej rätt sett men ett desperat. Massa styrka och kram till dig