Om Borderline

När din Borderline inte syns

2014-07-08 13:29 #0 av: MissFlisan

Jag har mått dåligt sedan jag var tolv år och nu är jag 24 år.

Jag fick Anorexi när jag var femton och efter några år så blev jag bra från det.

När jag var 18-19 år så gick jag på utredning för om jag skulle utredas för borderline men de sa att jag inte har det så att jag inte behövde göra en utredning.

Men sen blev jag inte bättre och jag hamnade på behandlingshem och de gjorde en utredning och då fick jag diagnosen. Jag tror nog att jag har det eftersom många kriterier stämmer in.

Men på mig är det inte så uppenbart om man inte vet mkt om BPD eftersom jag inte har något självskadebeteende längre, jag har klarat av gymnasiet, jobbat, har massa kompisar m.m.m.m.  Jag tar för mig och klarar av mkt..

Men min största problematik har varit skenbar kompetens, katastroftankar, att jag biter mig fast vid personer och hänger upp hela mitt liv på dem, lite överdoser, lite andra självskador, inte klarat av att vara ensam eftersom då ångesten och tomheten har stigit mig över öronen och jag har bara velat då. Men det är ju ingen som ser hur jag mår när jag är själv eftersom jag oftast mått bra när jag varit med någon igen.

Mamma vet att jag mått dåligt, men jag har skyddat henne så mkt så jag har inte visat henne mkt. Så hon har inte heller helt kunnat se och förstå.

Jag har också varit väldigt svart eller vit, av eller på och det har ju folk sätt.

Sedan har jag också varit mkt Kamillont och anpassat mig efter omgivningen och känt att jag inte är en person. Men det har nog inte heller synts...

Jag har liksom mest haft det jobbigt i mig och varit skenbar utåt så eftersom det inte syns och när jag var 18 så sa dom att jag inte hade BPD så skäms jag över diagnosen och tror inte riktigt på den även om JAG nog kan se att de stämmer..

Känner någon igen sig?

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Anmäl
2014-07-08 14:11 #1 av: Shine

Jag tror de allra flesta har det som du har det. Att det inte syns utåt.
Endel är extroverta och andra introverta.
Att man inte riktigt känner sin grund eller vet vem man egentligen är gör att man måste "hänga upp sig" på andra för att inte tappa sig helt och det är ett typiskt drag.
Jag tror att de flesta har fördomar och förutfattade meningar kring borderline, inklusive de som har det själva.
Det kan ju göra att man inte riktigt tycker att det går att identifiera sig med?

Anmäl
2014-07-09 13:48 #2 av: MissFlisan

#1 tack för  bra svar!!

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Anmäl
2014-07-21 03:58 #3 av: Linneatingeling

Oj jag känner igen mig väldigt väl.. Har tvivlat så många gånger just ochså på det här att mycket utav underlaget bygger på saker jag själv berättat och beskrivit. Tänk om jag har helt fel? Tänk om jag ser det annorlunda för att jag är jag? Tänk om jag helt änkelt halvt lever i en fantasi värld och det som är underlag för diagnosen bara är något jag kokat ihop?
Jag känner verkligen igen mig i det du skrev, det jag skrev nu är bara fler exempel på tankar som ofta flyger förbi..

Anmäl
2014-07-30 11:01 #4 av: Novelia

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag fick diagnosen för 6 år sedan. Och inte ens mina föräldrar vet. Inte heller min pojkvän. Jag planerar dock att berätta för honom ikväll för nu funkar det inte längre att han inte vet. 

Jag har tänkt att jag inte kan skylla på borderline utan att det är jag som är knäpp. Men så är det ju inte. Jag är såhär, en person med känslostormar, paniker, väldigt upp eller väldigt ner. En intensivt färglad person. Det är någonting jag måste leva med. Någonting jag börjar acceptera. För att mitt liv ska funka så måste jag börja berätta för min omgivning. För kanske får dom mer förståelse för varför jag är som jag är om dom vet. Kanske kan jag hantera mig själv bättre om jag har förståelse. 

Men hittils har jag hållt det för mig själv. Jag har ju klarat av livet bra ändå! Det är ju trots allt bara dom närmaste som märker av. Nu är det bara min pojkvän som får känna av det mest intensiva, det är ju honom jag hänger upp mig på. 

Känner så igen mig i när du skriver av och på, svart eller vit. För det märker omgivningen. Det är svårt att dölja när man ena dagen kommer i superenergi till jobbet, med 100 ideér och massa engagemang och sprudlande lycklig utan orsak för att dagen efter eller kanske redan på kvällen hänga som en vissen och vilja säga upp sig.  Folk undrar ju hur man kan pendla så mycket. 

Jag har haft svårt att tro att jag har borderline. Jag är ju SÅ normal. har gått skolan, jobbar, är social osv. Men när det kommer till känslor så inser jag ju att det är ju där min bordeline sitter. Och det är ingenting fel, Det är bara så det är.

En helt normal intensiv, sprudlande människa som dom satt ett namn på.

Anmäl
2014-07-30 11:04 #5 av: Novelia

Något jag försöker tänka på också är att borderline inte bara är intensiva negativa känslor. Det är även intensivt positiva känslor också. Hade jag varit såhär extremt lycklig som jag ofta är om jag inte hade haft bordeline? Kanske hade det bara varit mer lagom. Jag försöker ta vara på uppåtkänslorna så mycket som det går. 

Anmäl
2014-07-30 13:26 #6 av: MissFlisan

#4 PRECIS tanken på att man bara har kokat ihop det hela och att det inte stämmer egentligen, så känner jag ofta. Tänk om jag bara hittar på? Tänk om jag överdriver?

#4 Jag förstår dig med! Min pappa och syster vet om min diagnos men inte mamma, Jag vågar inte berätta för henne, jag är rädd för hennes reaktion.

Det är svårt när man är så väl fungerande, kan gå i skolan, jobba eller ha ett förhållande, när man inte skadar sig m.m. För då syns de ju inte på samma sätt. Men precis det där med att humöret pendlar så himla mycket, det märker ju omgivningen, det är svårt att dölja det, när man ena dagen är jätte framåt och vågar ta för sig och sedan andra dagen är tyst och blyg eftersom jag då fått för mig att de avskyr mig av någon anledning...

Jag är lite rädd för att berätta för omgivningen eftersom jag tror att folk har så lite kunskap om BPD och därför har mkt fördomar och jag vill inte att folk ska tro att jag är knäpp. Jag vill tex absolut inte berätta det för sjukvården eftersom jag är rädd för att de ska tro att jag är en manipulativ person som bara hittar på och vill vara sjuk...

Det där med att de sitter i känslorna ska jag försöka komma ihåg och att det är där mitt problem sitter och att det inte är något fel på det...Det är bara så jag är.

#5 Bra sagt! Vi har ju även starka positiva känslor, det är viktigt att komma ihåg.

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Anmäl