Symtom

Separationsångest?

2014-06-28 13:19 #0 av: vaniljkaka

Ett symptom är ju att man är rädd för att bli lämnad och övergiven. Men jag förstår inte riktigt. Är det någon som kan utveckla detta lite och beskriva lite mer? typ med exempel. För jag menar, alla vill ju undvika att bli lämnade av den man tycker om. 

kram

Anmäl
2014-06-28 14:53 #1 av: emotionfucker

Det är inte på en "normal" nivå. Det är mycket mer extremt än att man vill undvika att bli lämnad. Vi med Borderline är konstant rädda för att bli lämnade och ser tecken på att vi ska bli lämnade när det egentligen inte finns några tecken på det. T.ex. Om jag och min pojkvän bråkar lite via sms så kan han säga att vi ska prata om det när han kommer hem. Då får jag oftast en panikartad ångest och tror direkt att han ska göra slut och lämna mig. 

Det är klart att ingen vill bli lämnad, men det är inte "normalt" att tro att man ska bli lämnad så fort ens partner, vän eller vad det nu är, är lite sur och irriterad på en.

Fick jag dig att förstå lite bättre? :) 

Medarbetare på Psykologi ifokus.
Anmäl
2014-06-28 14:57 #2 av: vaniljkaka

#1 ja tack. Men sen tänker jag lite.. Om man mår dåligt av att ens pojkvän bara åker iväg, är de oxå seperationsångest då?

Anmäl
2014-06-28 15:25 #3 av: emotionfucker

#2 Ja, det skulle jag kalla det.

Medarbetare på Psykologi ifokus.
Anmäl
2014-06-29 21:51 #4 av: MissFlisan

Eller som för mig, att jag har blivit smått (helt besatt) av personal på olika ställen och tänkt att jag lika gärna kan dööö om jag inte får vara med den personen som gäller just nu. Jag har hängt upp hela mitt liv på den personen och är LIVRÄDD för att hen ska bli arg på mig och tror av minsta lilla tecken att personen hatar mig!! Personen som gäller just nu blir som en drog för mig, upp som en sol och ned som en pannkaka...

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Anmäl
2014-06-30 09:28 #5 av: Zadeira

Det har tagit mig 2,5 år att inse att min pojkvän inte kommer lämna mig så fort vi är oense om något eller att konstant oroa mig för att han ska hitta någon annan roligare, snyggare och gladare tjej.

Däremot mår jag fortfarande dåligt så fort han vill ändra planer och ses nån timme senare än vi bestämt från början, så fort han träffar kompisar utan mig, om han själv har en dålig dag osv, för då får jag en enorm känsla av att vara övergiven, bortglömd, ensammast i världen och lämnad att klara mig helt själv genom allt. Trots att mitt förnuft säger något helt annat är känslan så enorm.

Jag umgås i princip inte heller med vänner osv längre för att jag alltid tror att det är en vänskap som kommer rinna ut i sanden och lämna mig ensam, vilket är så motsägelsefullt för jag har ju inga vänner kvar eftersom jag pga rädsla att bli lämnad självmant dragit mig undan. Med den luriga tanken att "då har jag ialla fall valt det själv", vilket inte är sant eftersom det är borderlinen som tvingat mig till det.

Personligen tror jag att det som skiljer en "vanlig" människas rädsla att bli lämnad mot en med borderliners rädsla att bli lämnad är förmågan att använda sig av sitt förnuft/wisemind i förhållande till känslan. Borderline innebär ju att man blir dysreglerad, går upp så mycket i en känsla att förnuftet helt försvinner och känslan matar sig själv till man är helt säker på att känslan är samma sak som sanningen i en situation. (vilket oftast inte alls är fallet) All fråga om rimlighet försvinner och man är övertygad om att oavsett vad så kommer man bli ensam, lämnad, övergiven för all framtid.

En "vanlig" människa kan också känna rädslan, oron och sorgen över att eventuellt bli lämnad, övergiven och ensam men  blir inte dysreglerad  och har på så sätt kontakt med sitt förnuft, sanningen, faktan och inser vad som är rimligt. På så sätt balanserar de känslan, rädslan av att bli lämnad med vad förnuftet och faktan säger. Wisemind.


Anmäl
2014-06-30 10:49 #6 av: vaniljkaka

Okej tack för era svar. Jag vet att min pojkvän aldrig skulle vela lämna mig, men när han åker till någon vän eller ska till sina föräldrar blir jag ledsen och arg inombords,  Inte alltid jag säger det till honom, men jag brukar säga ''Aaa nu ska du iväg igen! du vill bara komma på anledningar till att få åka ifrån mig'' 

Han har ju nytt jobb, men som tur är jobbar det inga yngre tjejer där, han säger att det är mest gamla eller män. Hade mått dåligt varje dag om jag visste att han jobbade med en yngre tjej. 

Jag vill inte ha några vänner, har inte det behovet, jag är mer sån att jag har få kontakter men dom håller jag väldigt starkt vid och är väldigt besatt av dom. Och skulle dö om de lämnade mig. 

Anmäl
2014-06-30 12:31 #7 av: MissFlisan

#5 sjukt bra skrivet!! Jag ska komma ihåg det nu när jag har separationsångest till tiotusen och tror att jag kommer dö av det...

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Anmäl
2014-07-01 23:43 #9 av: Lia

Jag känner också igen mig i allt ovanstående. Jag är livrädd flera gånger dagligen ibland - för att just bli lämnad. Men en grej att tänka på är att även om det är typiskt för personer med borderline att vara rädd för att bli lämnad så betyder inte det att alla drabbas av det. Det är bara ett av kriterierna, och man kanske uppfyller </=5 andra :) Så att inte känna igen sig betyder inte nödvändigtvis att man inte lider av störningen.

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.