Om Borderline

Sätta diagnosen för lätt?

2014-06-16 17:43 #0 av: rymdman

Vad tycker ni? Sätts borderline diagnosen lite för lättvindigt? 

Ibland verkar det som att diagnosen ges bara för att de inte har något annat sätt att "förklara" ett självskadebeteende etc, att de flesta med något sådant problem får diagnosen bara för att det helt enkelt inte vet vad de ska sätta. Diagnoser delas ju ut som smågodis inom psykiatrin... Jag säger inte att ni som fått diagnosen inte har den, men jag kan ibland bli lite osäker på min egen diagnos, och jag vet att jag inte är ensam om det.

Anmäl
2014-06-16 17:59 #1 av: T-Johan

Du är väll utred av psykiatriker, kanske varit sjuk under en längre tid?
Varit intagen på psyket mer än en gång?

Har jag fel?

Anmäl
2014-06-16 18:15 #2 av: rymdman

Utredd av psykolog. Nej, du har inte helt fel men vad jag har är väl inte så viktigt egentligen. Har sätt många som av en slump fått reda på att de har diagnosen, att den är satt utan någon som helst utredning. Känns som "alla" får diagnosen, eller iallafall många unga tjejer där de helt enkelt inte vet vad annat de ska sätta.

Anmäl
2014-06-16 20:40 #3 av: T-Johan

Jag vet inte om jag håller med Dig. Borderline brukar visa sig mer tydligt om man har ett längre tidsperspektiv. Under den tidsrymden händer det mycket med en individ som senare får diagnosen Borderline.
Men givet vis finns alltid undantag.

Sen undrade jag om det var utredd av en psykiatriker, inte psykolog. Det är viktigt att det just är en psykiatriker.

Anmäl
2014-06-16 21:40 #4 av: rymdman

Varför är det viktigt? Har bara haft kontakt med psykiatrin i ett års tid ungefär, tycker inte det är särskilt lång tid.

Anmäl
2014-06-16 22:35 #5 av: T-Johan

För att säkert, skapligt säkert kunna ställa diagnosen borderline måste man har haft kontakt med pat. under en längre period.
Om du vill veta varför tidsaspekten är viktig, fråga Din psykiatriker. Jag är bara amatör i psyksvängen.

Anmäl
2014-06-18 21:57 #6 av: Marvel-lous

Jag personligen tycker inte att jag fick diagnosen vare sig snabbt eller lättvindigt; snarare tvärtom. De ville verkligen vara säkra på att jag fick rätt diagnos för att kunna få rätt hjälp och jag har varit i kontakt med psykiatrin kontinuerligt i 5-6 år (och är än).

Anmäl
2014-06-18 22:14 #7 av: T-Johan

Jag tror att det Marvel-lous beskriver är det mest vanliga processen. Många år, och regelbunden kontakt med psykiatrin. Det är så proffs jobbar.

Anmäl
2014-06-19 10:05 #8 av: Allt oviktigt

Jag har samma erfarenhet som #6. Det gjordes en ordentlig utredning på mig innan jag fick diagnosen

Anmäl
2014-06-19 15:13 #9 av: rymdman

Haha, är väl kanske bara jag som är bitter över att ha fått diagnosen då. Den tillför ju inget trevligt direkt. 

Anmäl
2014-06-19 15:55 #10 av: T-Johan

Skriva lite på ratten, och byt kanal.
Bitter för att ha fått diagnosen?
Var lycklig, det är först nu du kan få en behandling baserat på rätt diagnos.

Ofta är perioden fram till den ett enda experimenterande med mediciner och veckor på "dinghispan", kanske inlåst dessutom.

Köp Dig en jordgubbstårta och fira!

Anmäl
2014-06-19 16:07 #11 av: rymdman

Haha, ja får väl göra det. Får väl inse att det är som det är och sluta leva i förnekelse ;)

Nä men du har rätt, OM jag nu får någon behandling alls, så bör jag vara tacksam. Ännu har de inte sagt något om det, men de kanske kommer. Annars är det väl bara ord i journalen så jag kan bli dömd på förhand som ett manipulerande freak. Nä, sorry för ordvalet. Men det är svårt att förbise de fördomar vården har mot borderline-patienter.

Anmäl
2014-06-19 16:24 #12 av: T-Johan

Grejen är att hitta en behandling som gör Dig till en samhällsmedborgare som kan uppbära "jobbskatteavdrag". Men lyckas det inte så måste man hitta fram till en tillvaro för Dig som inte gör Dig beroende av ständiga inkvartering på psyket. En del tycker det är skönt på psyket och andra avskyr miljön med snälla leende tanter, "kom nu lilla vännen ska jag hjälpa dig till rummet".

När Du har jordgubbstårtan köper Du en extra lite gubbar och häller över den på tårtan. Ska det vara, så ska de vara mycket, fort och länge.

Nu lär jag ut massa dumheter, då blir jag nog avstängd.

Anmäl
2014-06-19 17:23 #13 av: rymdman

Haha, nu fattar jag inte mycket. Jobbskatteavdrag? 

Och vem tycker det är skönt på psyket? Ughh.

Anmäl
2014-06-19 18:45 #14 av: T-Johan

Alla som får jobbskatteavdrag, ett extra avdra på skatten som inte man får på sjukpenning eller förtidspension, har en förvärvsinkomst, dvs har ett arbete.

Ett jobbskatteavdrag är det samma som ett arbete.

Ja men någon måste väl tycka det är kallas att sova borta, mat färdiglagad och sällskap vid den dagliga promenaden. Eller är jag ute och cyklar?

Anmäl
2014-06-19 20:27 #15 av: Zadeira

I början kände jag inte alls igen mig när jag fick min diagnos och fattade inte hur min psykiater tänkte. Jag hade väl gått hos henne i ca 10 månader när hon valde att sätta borderline-diagnos på mig, utöver depression och ätstörningar. Nu när jag faktiskt gått i DBT-behandling i 8 månader kan jag se vad det var hon såg och baserade min diagnos på. 

Jag tror att man själv ofta kanske inte riktigt "förstår" för att man själv inte är riktigt medveten om varken sig själv eller vad borderline är. Man läser att "det och det är borderline, dessa kriterier ska du uppfylla osv". En psykiater kan se dig själv på ett sätt som du inte ser dig själv och kan förstå när du uppfyller kriterier eller uppvisar borderline-symtom på sätt som inte nödvändigtvis exakt yttrar sig som textbok-exemplet.

Det finns ju faktiskt väldigt många sätt att uppvisa borderline på. Jag har alltid trott att ALLA borderliners är utåtagerande och aggressiva. Det är definitivt inte jag. Sen fick jag veta att man även kan vara inåtagerande och att man inte måste vara aggresiv för att ha diagnosen. Då började bitarna falla på plats för mig och jag har sedan dess sakta kunnat se fler och fler saker som min psykiater gjorde redan då när hon satte diagnosen på mig. De är trots allt utbildade att läsa dig och se vad det är som felas.

Jag hoppas inte att borderline sätts för lättvindigt och som en diagnos man sätter när man inte vet vad man ska göra med personen. Jag har inte upplevt att diagnosen sätts för lätt i alla fall, och innan jag fick diagnosen och började DBT hade jag aldrig träffat någon som hade borderline-diagnos (i alla fall inte som talade om det).


Anmäl
2014-06-19 21:37 #16 av: T-Johan

Mycket bra de du skrev i andra stycket. Man har inte den bilden av sig själv som psykiatrikern (omgivningen) har. Ens självbild är lite skev. Men ett mycket gott tecken på bättringsvägen är just att se sin sjukdoms bild i ett riktigt ljus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.