Om Borderline

Sjukdomsinsikt?

2014-05-26 22:25 #0 av: ylwawiie

Hej!

Jag har läst mycket om måenden och diagnoser (gör det ofta då jag har svårt att sätta ord på hur jag känner och varför), och då och då kommit in på borderline. Jag känner igen mig så otroligt mycket i vad som skrivs om det och hur det kan vara, samt i många av punkterna som finns med i diagnoslistangrejen. Det känns som att det är mig det handlar om. 

I mina journaler står för tillfället misstänkt ADHD och det har det gjort sedan jag gick gymnasiet. Innan dess, i högstadiet och i ca fyra år framåt, åt jag seroquel av okänd anledning, så jag har begärt ut mina journaler för att se varför. Just nu är jag sjukskriven eftersom jag fick så kraftig ångest och självskadade så att jag fick åka in och sy två gånger under tre dagar, och efter det lades jag in på psyket i en vecka. Har fått börja om att äta concertan som jag åt under ett par år efter att jag fick min misstänkta ADHD men jag upplever väl inte riktigt att den hjälper så.

Hur som helst, vad jag egentligen undrar vet jag inte riktigt om ni kan svara på egentligen, men jag kör ändå:

Jag har nämnt för min kille att jag känner att jag kan identifiera mig med nästan allt jag läser, men han tror inte att det finns något för mig att hämta där. Vad han baserar det på vet jag inte då han om någon verkligen råkar ut för alla dessa sidor, min separationsångest, känslostormarna och den intensiva ilskan, självskadan och så vidare.. Allt sådant. Vet inte riktigt varför han inte tror det, men han pratar om att "om jag hade haft det hade jag inte haft sjukdomsinsikten" alltså inte kunnat se det jag känner igen mig i när jag läser.

Jag är alltså inte ute efter att någon ska sätta diagnosen på mig, utan vill mest bara veta om det är som han säger: att det inte finns en chans just på grund av att jag faktiskt kan känna igen mig. Är det lönlöst att kolla upp?

Dessutom tror jag att han inte tror jag kan ha det på grund av att han har läst och hört om extremfall (kan jag säga så eller trampar jag på tår då?). Jag vet inte.. men jag känner ju att det någonstans är extremt fel om inte annat. Säkert inte i jämförelse med många, men mitt liv är så jäkla dysfunktionellt nu och mina relationer till folk likaså. Speciellt vår relation.

Förlåt för allt ordbajs, någon som orkat läsa och som orkar bolla lite med mig?

Anmäl
2014-05-26 22:30 #1 av: VildaVittra

Han har fel, vi kan mycket väl ha sjukdomsinsikt. Har faktiskt inte stött på någon som inte haft det.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-05-26 22:40 #2 av: Lia

Hej! Och välkommen hit Glad

Det första jag snubblar över i din text är att din pojkvän pratar om sjukdomsinsikt. Ja, så är det med många sjukdomar. (Borderline är inte någon sjukdom, för att förtydliga, men det har inte riktigt med saken att göra). Jag kan berätta kort om hur jag upptäckte min borderline.

Mamma berättade för mig att hon hade läst om ett tillstånd som hon tyckte beskrev mig, och bad mig försiktigt att läsa igenom det. Det var två sidor i en tidning plus en halv sida med kriterier. Jag var chockad. Jag trodde att jag var dum i huvudet, och att allt jag gjorde och kände var sjukt och fel - men så kunde det istället vara en personlighetsstörning! Jag bara visste att det var borderline jag drogs med. Så jag fick kontakt med en utredare, och efter några månader av noggrann utredning fick jag min diagnos. Jag var ett solklart fall, med alla kriterier uppfyllda.

Så, med det sagt, ofta bara vet man.

Sen förstår jag precis hur du tänker. Det finns några fall som är just extrema, där man hör hur (oftast) killarna varnar. Och då går det ut över alla med borderline. Att det ska vara så hemskt att vara tillsammans med någon som har störningen, och därmed kan det vara svårt för honom att ta in. Ja, visst är det svårt många gånger, men min kille är minst lika jobbig som mig (på andra plan), och han har ingen diagnos! Och för den delen har vi varit ihop i 3,5 år, så det går! Dessutom är ni ju redan ihop, inget lär ju förändras för att du får en diagnos. Mer än till det bättre, med behandling.

Hoppas även du orkade läsa mitt! Tummen upp Det kanske blev lite krångligt där någonstans på mitten, men skriv gärna igen - jag bollar gärna med dig! Kramas

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-05-27 00:02 #3 av: ylwawiie

Tack för era svar!


#1 Jag visste väl det! För utifrån vad jag läst som skrivs av personer som fått diagnosen verkar de allra flesta ha insikt och förståelsen. Skönt att höra att det stämmer.


#2 Det låter som när jag "kom på" att jag kanske har borderline. Nu har ju ingen annan känt igen det åt mig utan jag har som sagt läst runt och de berättelser och saker jag känner igen mig i visar sig beskrivas av personer som har eller pratar om borderline.

Skönt att höra att det funkar för er. Just nu är det väldigt struligt mellan mig och min pojkvän. Eller struligt är fel ord, stormigt kan vi kalla det. Det beror mycket på mina känslor och hur snabbt det kan vända, men just idag känns det som att vi kommer fixa det. 


Saker som jag läser att andra gör eller upplever som jag känner igen mig i har jag tidigare aldrig hört någon göra, och tänkt att jag är helt "störd i huvudet" som kan bete mig på vissa sätt, och mot människor jag älskar. Och att då läsa att det faktiskt finns andra som också gjort/gör det känns konstigt nog så himla bra.



Jag pratade med honom om det nu igen efter att ha läst era svar, och han verkade lyssna och ta in vad jag säger på ett helt annat sätt idag. Han tycker att jag ska prata om det med min kurator. Hur tar jag upp det? Jag är så fruktansvärt rädd att känna mig dum om hon på en gång skulle avfärda det, på samma sätt som jag kände mig väldigt dum när min pojkvän först gjorde det.


Tack igen för era svar!

Anmäl
2014-05-27 00:10 #4 av: Lia

#3 Kuratorn är utbildad att lyssna! Självklart kommer hon lyssna, och ta det på allvar. Annars ska hon inte sitta där, och då måste du söka dig till någon annan, för hjälp ska du ju ha. När jag tog upp det med psykiatrin berättade jag helt enkelt att jag läst om det och att jag tror att jag har borderline (och varför - tex ilskan osv). Sen fick jag komma på utredning.
Eftersom en kurator inte kan utreda och ställa diagnos så kommer du i så fall bli skickad till en psykolog/psykiatriker, så att de kan fortsätta med dig där. Det kan ibland ta lång tid pga köer och annat, men då är det ju bra att du har din kurator som ventil tillsvidare Glad
Här borta i vår relation är det också värsta skjutfältet, men oftast förstår han att jag inte kan hjälpa mina extra starka känslor och impulser, och på så vis får vi det att fungera (+ all behandling med KBT och mediciner som jag fått/får!)

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-05-27 00:30 #5 av: ylwawiie

Puh. Jag ska träffa henne på onsdag, jag ska ta upp det då tror jag, så hon kan ställa mig i den där kön då. Hon (hon är min kontaktperson på öppenvården så) har ju pratat om att ta hjälp av psykiatriker och liknande om jag skulle känna det behovet så det kanske är helt rätt då. Tack för pepp! Jag känner ju att allt jag läser om det ÄR jag, så det vore skönt att kolla upp. Att få veta om jag känner igen mig rätt eller om jag inte gör det...

Anmäl
2014-05-27 00:42 #6 av: Lia

#5 Ja, det är superviktigt att kolla upp, så att man kan få behandling om det nu skulle vara borderline - eller ifall det är någon annan diagnos. Det finns ju även andra, liknande, så blir det dags för utredning så kommer de även att titta på snarlika diagnoser. Man utreds helt enkelt för det mesta, superbra! Jag håller tummarna för dig! Tummen upp

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl