Jag har Social fobi och en del specifika fobier också som bland annat malar, jag kan inte vara i samma rum som en mal.. 😃

Dessutom misstänker jag att jag kan ha en del tvångssyndrom som att tvätta händerna, göra en del saker på ett visst sätt och så vidare. 

Dödsångest är också något som jag har dragit på mig men den kommer och går lite som den vill.

Haha, jag har också intressanta fobier, som ditt med malar - fast silverfiskar! 😂

Jag har också OCD, panikångest och social fobi.
Dock är den allra värsta misophonia, för den gör sig inte alls bra med min borderline! Åh, så arg jag kan bli 💣

Jag har massor med diagnoser men jag tar inte så allvarligt på dem. Mina läkare har varit oprofessionella och skrivit lite hur som helst. En satte diagnoser på mig utan att tala om det för mig. Nästa upphävde dem och sa att han  inte tyckte att det stämde alls.

Jag har gjort massor av utredningar som alla säger emot varandra. De utesluter det som nästa fastställer. Jag tycker det är oseriöst. 

De kroppsliga diagnoserna är lika godtyckliga. Då jag behövt sjukintyg till Fk har jag låtit dem skriva det de har velat. Det spelar ingen roll vad de har skrivit för  jag har i alla fall aldrig fått någon behandling för deras diagnoser.

Nyligen var det två unga tjejer som satte den senaste diagnosen på mig. Som sagt så tror jag att de hittar det som de bestämt sig för att man  har och inte tvärtom. 

Nu behöver jag inte hålla på med tjafset inom vården längre så det är skönt.

Den senaste fysiska diagnosen var också helt åt skogen. Jag kom in till akuten med svåra smärtor i vaden.  Efter 5 timmar bestämde de sig för att jag hade ont i senfästen runt ena fotknölen(!). Några dagar senare sökte jag läkare igen. Han ställde diagnosen, vandrande muskelinflammation. Nästa läkare veckan därpå tyckte att jag inte haft ont så länge men skrev remiss på min begäran till ortoped. Nästa läkare trodde inte att det var möjligt att jag hade en stressfraktur men skrev motvilligt en remiss till magnetröntgen som visade en tumör eller en fraktur. 

DÅ kom jag till en ortoped som visste vad han talade om. Bara tre månader med svåra smärtor. och amatörer som ointresserat gissar på precis vad som helst.

På måndag får jag svar på datortomografin han skickade mig på. Han bad dessutom om ursäkt för hur hans kollegor hade behandlat mig. 

Med denna historia vill jag bara beskriva hur jag upplever att vården fungerar och den psykiatriska delen är lika oseriös och godtycklig som den fysiska. Jag litar inte på dem och jag bryr mig inte så mycket om vilka diagnoser de får för sig att sätta på mig.

#3 Ojdå, ja det låter ju verkligen onödigt knöligt och väldigt synd om dig som var tvungen att stå ut med smärtan såpass länge. 

Det är ju tyvärr ganska ofta man får höra liknande historier om hur vården ger ett flertal felaktiga diagnoser efter varandra. Men det var ju ändå bra att ortopeden hade koll och tycker det var fint gjort av honom att be om ursäkt, det är inte alltid alla som får höra det ens.

#4 Ja det var det. Men poängen var att jag inte litar på de psykiska diagnoserna heller. De gör lika mycket fel.

#5 Nejdå, det förstår jag. Personligen så tycker jag att det dessutom måste vara mycket svårare att ställa rätt diagnos för symptomen är ju mer "personliga" och det finns ju rätt många diagnoser som påminner om varandra. 

Kom av någon anledning in på Premenstruell dysforisk störning för nåt tag sen och många punkter där skulle lika gärna kunna vara borderline. Så att folk får fel psykiska diagnoser tror jag nästan är ännu vanligare än fysiska.

#6 Som med män. De brukar bli feldiagnosticerade med en annan diagnos istället för borderline eftersom de många gånger är väldigt aggressiva. Och så har det senare visat sig att borderline är rätt. Så mörkertalet på män med borderline är otroligt stort, och egentligen är det kanske inte så stor skillnad mellan hur många kvinnor och hur många män som har störningen.

#7 Precis, det är ju det där också. Män och kvinnor "fungerar" ju ändå lite olika så symptomen kan se lite annorlunda ut.

Jag har borderline, ätstörning (bulimi står det i journalen, men numera lutar det mer åt UNS/hetsätningsproblematik) och depression. Har på senare tid pratat mycket med min psykiater om det eventuellt är så att jag är unipolär.

#9 Vad är unipolär? 🙂

#10 Jag hade faktiskt inte heller någon aning innan min psykiater nämnde det. Vi diskuterade om jag kanske är bipolär, men jag har inga maniska, överaktiva perioder utan jag går från att vara i ett "normalt" stämningsläge till att vara superdepressiv. Jag går liksom bara på ett håll och det är neråt. Unipolär är alltså som bipolär fast med svängarna enbart åt ett håll.

#11 Aha, då har jag lärt mig något nytt.

#12 Vad kul :)

Jag har förutom BL problem med dissociationsstörning, drag av narcissim och histrionism. Kvalar nästan in för egentligen depression.

Panikångest och vanlig ångest…

Så lite av varje, plus att jag misstänker något nytt :-(

Dum fråga: Vad är misophonia?

#14 Det finns inga dumma frågor, därför frågar jag dig om vad histrionism är?🙂

#15

Enkelt förklarat så är histrionism ett osunt sökande efter uppmärksamhet och överdrivet känslospråk.

#16 Tackar. Så har jag lärt mig något nytt idag också.

#14 Det är väldigt bra att du frågar! Många går runt med det, misophonia, utan att veta vad det kallas. Det finns olika grader av det, och olika riktningar, men jag kan beskriva vad jag har i alla fall. Helt enkelt så blir jag (ihop med min borderline) fruktansvärt arg över olika ljud från andra människor, och även hemskt äcklad. Andra ljud är bara störande. Jag kan också bli spyfärdig över olika syner, ihop med ljud. Hade jag nu inte haft borderline så hade jag antagligen inte blivit lika arg och irriterad över det, eftersom mina känslor förstärks. Men det kan vara ljud som smaskande, snarkningar, vissa skratt, osv. Eller syner med ljud som att någon tuggar tuggummi eller gör något som innefattar saliv, så som pussar (även om jag inte "drabbas"). Jag äter och beter mig väldigt tyst själv, då jag mår precis lika dåligt om det är jag som utför något av detta - så som smaskande.

Histrionism känns som om det skulle kunna passa in på mig.

Jag har å andra sidan ingen borderlinediagnos men man kanske kan ha det ändå. Eller så är mina diagnoser inte korrekta som jag nämnt tidigare.

#18 - då stämmer en del in på mig - är överkänslig mot smaskande, folk som äter på kommunala färdmedel, folks personliga doft - håller alltid mer eller mindre omedvetet andan i närheten av okända om jag riskerar att få känna deras kroppslukt. Snarkningar och högfrekventa ljud gör mig galen, hör ljud som inte andra hör till exempel ljudet från frånluftsfläkten i vårt hus. Nu har jag lärt mig att stå ut med just det ljudet men ändå…

ADD och någon form av psykossjukdom utöver EIPS.

#20 Ja, som sagt så kan alla störa sig på olika ljud, men misophonia är ett överdrivet hat och äckelkänsla för det. Jag klarar av fläkten osv, men eftersom misophonia är väldigt brett så kan det absolut vara det du har, för alla stör sig och mår dåligt av olika ting, och även döda sådana 🙂 Jag fick min diagnos av min psykolog, jag hade tur. Men det är tydligen inte många av dem som känner till diagnosen speciellt väl. Min psykolog fick rota igenom information och ta hjälp av olika kollegor för att det skulle bli rätt.

Jag försöker inte ta så allvarligt på mina diagnoser för de är ställda lite godtyckligt, slarvigt i vissa fall och alla läkare har olika åsikter. Men jag har samlat på mig det här: borderline, adhd, add, bipolär typ 2, depression med melankoli, ocd, psykossjukdom, asperger, social fobi, schizoaffektiv, GAD, panikångest och kroniskt förhöjd suicidrisk. En del av dem skrattar jag bara åt. Men antar att det kan bli så när man bollas mellan olika läkare som lägger till diagnos efter diagnos.

#24 Jo, jag har också fått en diagnos jag inte har, de gör som de vill, läkarna! 🤔 Vilka anser du själv att du lider av? 🙂

Utöver borderline-diagnosen står bipolär, adhd och GAD i mina papper.

Hej,

PTSD och panikångest…

Har nu även fått utrett att jag har fibromyalgi, som i och för sig är en sjukdom i kroppen men som ofta förstärker framförallt depression…

Såg denna tråden och den verkar intressant, den är lite gammal men jag är ny här och tänkte skriva ändå.

Det är intressant detta med diagnoser. För ca 2 år sedan så gick jag omkull direkt och världen försvann från mig. Jag har mått konstigt hela mitt liv och inte vetat exakt vad. 

Haft anorexi som övergick till bulimi och bara känt mig väldigt känslig, lättskrämd och arg/ledsen.

När jag först tog mig till vården då jag var självmordsbenägen och kunde varken sova eller äta, så sa de depression. Läkaren där tog blodprov i flera veckor och kollade upp järn värden och funderade först på gluten allergi? som lett till depression, sedan struma. Sedan var det ångesttillstånd och personlighetsproblematik, bipolär 2 1/2, borderline, emotionell instabilitet, neuropsykologiska funktionsnedsättningar , aktivitets- och uppmärksamhetsstörning och aspergers..

När det gått 1,5 år… där jag gick igenom sjukskrivningar, fick sparken osv så står det nu aspergers samt uns (aktivitets och uppmärksamhetsstörning)  för att de inte ville sätta ramar så jag får rätt vård, så låter dem det vara suddigt förklarade de.

Jag vet inte exakt vad som är fel med mig fortfarande, och då blir det svårt att arbeta med problemen. Tycker att så mycket stämmer in på mig, och många runt om kan hålla med. 
Har själv kollat upp borderline, och när vården i början tyckte att järntabletter var lösningen på mitt dåliga mående, så var det jag som ville utredas för borderline då jag tyckte mig känna igen så mkt av mig i det.

Jag tycker även att jag svänger ibland hela dagen mellan att plötsligt skratta eller gråta, att det kan stämma in även på bipolär.
Humöret går ju upp o ner genom hela månaden, om man nu kollar på premenstruell dysforisk störning. Eller är det bara borderline och vanlig pms?
Lite stämmer väl aspergers in då jag ofta är själv och i många situationer inte gillar att bli berörd. Jag har lätt för att uppfatta situationer fel och vill ogärna vara i fokus på arbetet osv, där jag gärna gömmer mig.

Hur tycker ni att man ska gå vidare, för vill att människor i min omgivning ska förstå mig bättre, då jag lätt känner mig väldigt ensam och övergiven och inte förstådd eller stöttad.
Det är svårt att förklara för arbetsgivare eller vänner då det alltid skiljer sig så totalt på vad jag kan och inte kan, att det vore enklare att hänvisa till en diagnos, så de själva kan slå upp och kanske bilda sig en förståelse.
Blivit så trött på att inför flera läkare, arbetsgivare och försäkringskassa försöka förklara mig.

Extremt tacksam för svar!

Panikångest och en uns ätstörning… Vad jag vet än så länge!

ADD, social fobi och förmodligen Borderline..