Relationer

Tips till anhöriga?

2014-02-26 14:56 #0 av: [Memento Mori]

Att vara anhörig till personer med borderline kan ju vara väldigt krävande så därför tänkte jag kolla om ni har några bra tips eller goda råd till dom som är det? 

Eller är det något ni skulle vilja att era anhöriga skulle göra på något annat sätt?

Kom med idéer! Glad

Anmäl
2014-02-26 15:55 #1 av: Lia

Hmm, jag blir ofta väldigt arg över småsaker. Jag har sagt till både min mamma och kille redan innan och flera gånger att det bara blir värre om de bråkar tillbaka, och att det i så fall är bättre att ta diskussionen när jag fått lugna ner mig lite.
Mamma har förstått det och gör som jag sagt, och det funkar jättebra. Min kille däremot verkar ha förstått det, men när situationen väl dyker upp så är det som bortblåst, och han börjar också skrika, vilket leder till ännu större kaos! Sen blir vi ovänner under lång tid, och det får ännu större konsekvenser.

Så det irriterar mig något otroligt att han inte ens kan lyssna på det enkla rådet, när han ser hur illa det går varje gång Funderar

Men att bemöta ilska med lugn och förståelse har absolut fungerat bäst i mitt fall! Sen tar man självklart diskussionen igen, men under bättre former.

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-02-28 20:06 #2 av: [Memento Mori]

Om jag ska skriva ner en liten "önskelista" på hur jag skulle vilja att mina anhöriga skulle reagera och bete sig så skulle den se ut något såhär:

1. Som #1 säger, att dom skulle bemöta mina känsloutbrott med lugn och inte trigga igång mig ytterligare. Jag kan säga att jag älskar folk och jag kan säga att jag hatar dom men just då har jag verkligen ingen aning om vad jag egentligen känner.

2. Personligen så har jag den där fula ovanan att jag drar mig undan. Kommer man nära en person och man gillar personen så blir jag väldigt hemsk emot mig själv. Jag duger inte, jag är inte rolig nog, jag sårar folk med mina instabila känslor, så jag drar mig undan. Men det är verkligen då jag som mest behöver höra att jag ändå är omtyckt och älskvärd.

3. Dåliga vanor. Jag vet vad som är dåligt och jag vet att man ska försöka undvika dom men ibland så går det inte och jag mår oftast hemskt över det ändå som det är så att behöva höra och prata om det om och om igen gör det bara värre. 

4. Klyschor som "alla har vi problem", "det är bara att rycka upp sig", "det är inte så farligt", och liknande förstör nog mer än de hjälper tyvärr. Jag mår inte bättre eller blir lugnare för att jag får höra att alla andra också har problem eller insinuationer att jag bara överdriver, snarare tvärtom. 

5. En relativt liten grej men ändock hemsk, ordet "Aldrig", särskilt i meningar som "Aldrig träffas igen", och liknande. 

6. ..Och sist men även nästan viktigaste på ett sätt är att ha en viss "fingerkänsla" när det går bra att till exempel ifrågasätta lite mer och när man ska låta mig backa undan för ett tag, men det här är nog också den svåraste punkten för man måste vara rätt skicklig för att läsa av en annan person sådär. 

Det var nog dom punkterna som jag kom på just nu. Jag förstår ju att det är väldigt påfrestande att vara anhörig, det är verkligen inte lätt att hantera ilska, ångest och "hysteri" med lugn och logik.

Anmäl
2014-03-20 16:51 #3 av: FotoAlle

#2 - allt i din lista utom nr. 5 :-)

Plus

Att förstå att jag verkligen behöver min egentid för återhämtning, att jag inte går och vilar för att slippa undan, utan för att orka en stund till.

Anmäl
2014-03-20 17:17 #4 av: VildaVittra

Mitt tips är att aldrig någonsin tjata eller gnälla, det får bara motsatt verkan. Låt saker ta den tid det tar.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-03-20 18:46 #5 av: Geru

Förståelse är viktigt, och även att fint påpeka när reaktionerna som människan med borderline har är överdriva, och på så vis försöka ge personen insikt med problemet själv.


Anmäl
2014-03-22 08:15 #6 av: Zadeira

Jag är nog borderlinern med minsta möjliga utåtagerande känslostormar utan vänder precis allt inåt till självhat, och jag önskar att mina anhöriga kunde ge mig mer bekräftelse på att det är okej att känna olika saker och lära känna sina känslor för vad de är i olika situationer. Och visa det utåt.

Sen hade jag önskat mer förståelse för hur svårt det ibland är att göra "enkla" saker. Att allt inte "bara är att ta sig i kragen och göra" utan att jag kan behöva tid ibland åt att känna mig redo att möta för andra normala situationer.

Försök aldrig att uppmuntra och motivera mig genom att jämföra med de som har det sämre. Saker som "det finns dom som har det värre", "du har det ju ändå bra med hem och familj", osv får mig INTE att känna mig bättre, utan snarare invaliderad för att mina problem ska på något sätt sättas på någon skala om vem som har rätt att må dåligt.

Sen har ni andra redan nämnt mycket som känns relevant.


Anmäl
2014-04-07 19:24 #7 av: malmokvinna

Det är ju inte lite ni begär av era anhöriga! Vi har också känslor och vill inte bli behandlade som dörrmattor. Det känns konstigt att borderlinemänniskor får kontrollera, gapa, skrika, manipulera men de anhöriga ska bara stillatigande se på och inte försvara sig. Då anser jag att man blir enormt medberoende. Anhöriga är också människor och ska behandlas därefter.
Tror att många skulle må bra av att läsa om medberoende. Jag har en anhörig som styr allting runt henne. Alla tassar på tå, hon manipulerar, kontrollerar och utnyttjar folk men vi försöker verkligen att inte att reta upp henne. Resultatet är ju att hon känns som ett barn med särskilda behov och inte som den vuxna kvinna hon faktiskt är. Hennes föräldrar och bröder är så medberoende att de förstört sina egna liv, bara p g a att de känner sådana skuldkänslor och tycker det är deras fel att hon har denna personlighetsstörning. 
Låter jag bitter? Jag är helt utmattad av alla hennes påhitt. Om det inte fanns barn med i bilden skulle jag aldrig någonsin utsätta mig för henne mer.

Anmäl
2014-04-07 19:26 #8 av: Geru

#7 Det är inte det som menas med i tråden. Det får vara gränser och måtta på allt, vilket du säkert skulle förstått om du läst ordentligt.


Anmäl
2014-04-07 19:52 #9 av: malmokvinna

#8 Var i tråden står något om sans och måtta? Tycker mest det verkar som att istället för att kontrollera sig själv, vill man kontrollera människor i sin närhet.
Måste vara ett helvete att leva i detta känslokaos, är svårt att förstå för anhöriga. Önskar att alla med diagnosen fick lugn och ro i sitt inre. 



Anmäl
2014-04-07 20:10 #10 av: Geru

#9 Det är folkvett. Det är det normaliserade beteendet. Det pratas ingenting om att man ska tolerera vad som helst. Eller fysisk misshandel. 

Ser du att det står motsatsen? Nej. Alltså kan du inte gå in och lägga ord i munnen på samtliga i tråden.

Vi pratar om förståelse, och hur man ska tackla det. Du anklagar och beskyller. Du drar dessutom alla över en och samma kam, vilket gör mig genuint arg.

Varför tar du dig rätten att döma andra människor med diagnosen? Människor du inte träffat - och människor där du inte ens ser att dom har diagnosen.

Fy skäms.

Anmäl
2014-04-07 20:36 #11 av: VildaVittra

#7 Om det är för mycket begärt att be om respekt och att slippa tjat samt gnäll, då är jag skyldig till dina anklagelser.

Det är jättetråkigt att du har det jobbigt, men du verkar glömma att vi också är människor. Våra känslor är också äkta och vi har rätt till dom, de är bara starkare. Du vet heller inte hur våra situationer ser ut, hur vi behandlas av våra anhöriga, för det är ingen som tassar på tå runt mig, tvärtom. 

Jag har själv varit tvungen att bryta med min familj, för min egen hälsas skull, det var inget lätt val ska du veta.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-04-07 20:46 #12 av: Zadeira

#7, Det är aldrig okej enligt mig att som du skrev: kontrollera, gapa, skrika, manipulera. Oavsett med eller utan diagnos, vilken det än kan vara, så ska man behandla andra med respekt, förståelse och sunt förnuft. Det handlar inte om att vi vill att våra anhöriga ska ge oss en massa rättigheter som inte andra personer har eller som accepteras i samhället generellt.

Det som jag tror att trådskaparen och de kommenterande i den här tråden egentligen är ute efter är att många med borderline-diagnos har en omgivning som inte förstår det här med att vi ofta har ett förhöjt känsloläge och därför KAN reagera både snabbare och kraftigare på olika situationer.

Jag uppskattar när mina nära på ett fint sätt talar om för mig att mina reaktioner kanske är lite väl "överdrivna". Skulle de behandla mig som ett barn med sdärskilda behov som du beskriver att ni hanterar er bekanta så skulle jag bli skogstokig för då lär jag mig ju aldrig vad som är "normalt" och "okej".


Anmäl
2014-04-07 20:56 #13 av: malmokvinna

Tack Zadeira. Det finns naturligtvis olika grader av alla åkommor. I detta fallet tror jag föräldrarna och bröderna försvårar hennes utveckling genom att inte sätta gränser. Deras skuldkänslor gör dem gravt medberoende och det blir ett stort lidande i hela familjen. 
Alla sätter gränser gentemot varandra så det är inget vi bara ska göra mot borderline. 
Det är tufft att ibland vara bäst i världen och ibland en [Svordomar borttagna av admin, tänk på vårdat språk!]

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.