Medlemmar

Presentationer

2014-02-26 14:37 #0 av: [Memento Mori]

Visst vore det roligt om ni här på sajten skulle vilja presentera er själva? Glad

Anmäl
2014-02-26 15:47 #1 av: Lia

Mitt namn är Julia, jag är 20 år gammal och bor i södra Sverige. Jag är sajtvärd för Halloween och Borderline iFokus. Jag fick min diagnos för ca ett år sen.

För tillfället pluggar jag på komvux. Och på fritiden simmar jag eller umgås med min pojkvän. Vi har varit tillsammans i fyra år nu. The Sims är också ett stort intresse. Jag ägnar även tid till vanligt smink samt effektsmink. Jag spenderar också mycket tid på iFokus, samt letar fina kläder på nätet.

Det står lite mer om mig i min profil, annars är det bara att fråga om ni undrar något! Glad

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-02-26 16:04 #2 av: emotionfucker

Jag heter Amanda, bor i Stockholm och fyller 21 i år. 

Har mått dåligt sedan 6 års åldern men mina problem visades mer när jag var 12-13. Fick då dystemi som första diagnos men som sedan ändrades till depression och kort därefter fick jag även social fobi som diagnos. Vid 14 började man prata om Borderline eller Emotionell instabil personlighetsstörning men fick inte diagnosen på papper förens vid 18. 

Står just nu i kö för gruppbehandling av min sociala fobi och MBT för min Borderline. 

Gör inte så mycket på fritiden, sitter vid datorn och surfar eller spelar, umgås med min pojkvän eller någon vän, tittar film och serier eller läser. Är väldigt intresserad av psykologi, naturvetenskap och matte.

:)

Medarbetare på Psykologi ifokus.
Anmäl
2014-03-03 19:20 #3 av: [Memento Mori]

Jag får väl också se till att presentera mig då. Skämtar

Jag heter Ylva, bor i Västerbotten och fyllde 23 nu i början av februari. 

Utöver borderline så har jag också social fobi. Har även en del andra "mystiska fobier" såsom malar och att tända lampor (inte mörkrädd men just att tända lampan i ett mörkrum är av någon anledning skrämmande). Skrattar

På fritiden så blir det mycket iFokus, surfande på datorn jag har två chinchillor och två kaniner. Är lite av en "djurfantast" så om jag bara hade haft pengar, plats och ork så hade det nog blivit flera små pälsbollar för min del. 

Är det något mer ni undrar över så är det bara att fråga. Glad

Anmäl
2014-03-03 20:41 #4 av: VildaVittra

Jag är 38 år och fick min diagnos för ca 15 år sedan, efter ett par år så blev jag dock friskförklarad efter jag tröttnat på att må dåligt och bestämde mig för att bli frisk.

Jag har dock fortfarande en ångestproblematik samt en benägenhet till att bli deprimerad.

Mitt liv cirkulerar till största del runt mina djur, har allt från köttkaniner till sköldpaddor. Så det är fullt hus här på torpet utanför Uppsala.


Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-03-17 09:19 #5 av: Zadeira

Jag är en 26-årig tjej från Skåne som sedan ca ett år tillbaka haft diagnosen borderline. Första diagnosen jag fick var depression och bulimi, och under behandling och utredning har det framkommit att jag har borderline. Det gav en stor insikt om varför mitt liv har varit så fruktansvärt kantat av destruktivitet, främst mot mig själv.

Jag lider av en mer inåtagerande borderline än många med diagnosen. Jag är alltså inte speciellt utåtagerande, utan vänder allt mot mig själv inuti, vilket leder till en stor isolering. 

Sedan augusti 2013 går jag i DBT-behandling, vilket jag upplever väldigt svängande resultat ifrån hittills.

Jag är sjukskriven och försöker få in rutiner och vanor så att vardagen kan fungera. Det jag ägnar mest tid åt är mitt hästintresse och min pojkvän. Har medryttarhäst som jag är hos 2-3 gånger i veckan och pysslar med och rider, den bästa terapin man kan ha enligt mig.


Anmäl
2014-03-19 01:00 #12 av: Egycsaj15

Bianka 22 snart 23 fick min diagnos för drygt ett år sen. Medicin byttes efter medicin och inget har varit till hjälp så nu väntar jag även på en adhd utredning och på terapi istället för medicinering. Alla mina mediciner har varit indragna nu i några månader och jag skulle verkligen inte vilja vara min sambo som får stå ut med mig. Första självmordsförsöket va när jag va 10. Har ett barn på 4 år:) en riktig sötnos:) min sambo försöker dock hjälpa till där han kan tack o lov:) så jag har väl tur:) bor för övrigt i skaraborg:)

Anmäl
2014-03-20 16:59 #13 av: FotoAlle

Jag är 44 år, har haft diagnosen Borderline sen 2011 men har haft svårigheter och problem ända sen tonåren. Hade min första egentliga depression vid 17...

Förutom borderline, så har jag även problem med dissociation och en släng av narcissism ;-) 

Jag är extremt högfungerande, har ingen social fobi men är fullständigt gräslig runt familjen, och har mycket stora problem på den fronten. 

Plus att den högfungerande delen av mig fullkomligen dränerar mig på energi. 

Angående min huvuddiagnos så har jag sju av nio kriterier, inget sjävskadebeteende och inga självmordsförsök.

Äter antidepp sen 2009, och går i MBT sen maj 2013.

Jag är egen företagare som fotograf, plus att jag har ett extrajobb två dagar i veckan.

Hästar är också min terapi, har en medryttarhäst två dagar i veckan (men har inte kunnat rida sen maj förra året pga en båtbensfraktur)

Anmäl
2014-03-22 12:29 #14 av: Evelina!

Jag är 25 år gammal, fick diagnosen första gången under 2009/2010, ny utredning gjordes i år och den bekräftar att jag fortsatt besväras av en borderline-problematik, om än inte lika omfattande som den var första gången jag fick diagnosen. Jag har blivit bättre på att hantera relationer och blivit säkrare i rollen som mig själv, vilket gör att jag oftast inte reagerar på första bästa impuls längre, utan är mer eftertänksam.

Förutom borderline-diagnosen har jag diagnosticerats med ADD och någon form av psykossjukdom, och det är den sistnämnda som besvärat mig mest det senaste året och som även föranlett en längre sjukskrivning. Denna är nu (tack och lov!) till ända och jag har börjat arbeta igen. Jag jobbar som sjuksköterska och det är nog bland de bästa jobb man kan ha. 

Min fritid ägnar jag i huvudsak åt mina djur. Hade tidigare en flatcoated retriever en längre tid, men i och med att jag insjuknade i en längre och hyfsat allvarlig psykos och låg på sjukhus långa perioder var det omöjligt att ha honom kvar med gott samvete. Därför var jag tvungen att omplacera honom. Dock behöver jag ha djur runt mig för att må bra och valet föll ganska naturligt på kaniner. I skrivande stund har jag fyra kaniner (snart sex, förhoppningsvis) som jag hopptävlar och ställer ut. Det är min nya passion och källa till återhämtning även fast det tar på krafterna och jag får passa mig för att inte överskatta min förmåga. I och med detta har jag gjort upp ett antal regler, bl a att jag inte får tävla mer än varannan helg och då bara tävla under en utav dagarna.

Det var min historia i korta drag. Fråga gärna om det är något som det undras över.


/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

Anmäl
2014-03-31 13:19 #15 av: Marvel-lous

Jag är 31, blev diagnosticerad för ett par år sedan (efter nästan en livstid av besök hos allehanda personer inom vården) och bor i Stockholm.


Det största problemet för mig är min okontrollerade ilska, min misstro till andra människor och självhat. Inte förrän i vuxen ålder har jag lärt mig att fungera bättre på arbetsplatser och i sociala situationer - något som alltså inte kommer naturligt bör tilläggas, men det blir lättare med tiden.

Jag har alltid haft många djur omkring mig hela livet och har för tillfället tre katter. Har även haft turen efter många års olycka träffa en man som får mig att må bättre och klara av ännu mer i vardagen.
Jag äter Citalopram och tycker det hjälper mig att bli lugnare i sinnet och inte brusa upp lika snabbt - och jag måste säga att jag tycker det funkar bra.

Jag jobbar heltid och det funkar fint för mig, det är som en form av terapi i sig att tvinga mig till att göra sådant jag tycker är "obehagligt" (kundmöten etc).

Så hej hej på er allihopa. Tummen upp

Anmäl
2014-04-08 20:41 #16 av: Allt oviktigt

Jag är 34 och fick diagnosen borderline och drag av narcissistisk personlighetsstörning i mitten av förra året. Då vårdades jag enligt LPT på en psykiatrisk klinik. Blev av med lpt i slutet av november efter att ha varit inlåst i 6mån.

När jag var 17 fick jag diagnosen depression.

Mitt liv har kantats av många självmordsförsök, i perioder har jag fungerat helt okej. Nu har jag däremot sjukersättning sedan någon månad.

Anmäl
2014-06-06 18:00 #17 av: rymdman

Hej! Hittade nyligen hit, eller ja, har varit och tjuvkikat lite på sajten innan men gick med först nu.

Jag fick nyligen flera diagnoser och däribland borderline. Inget jag direkt hurrar över. 

Det säger väl kanske inte så mycket om mig egentligen. Men jag ville bara säga hej, eftersom jag antagligen kommer vara aktiv en del här. Hoppas man får vara med och leka ;)!

Anmäl
2014-09-29 21:57 #20 av: Vale

Eftersom jag är ganska ny här vill jag gärna presentera mig :)

Petra heter jag och är 28 år, bor i Halmstad för tillfället och har tidigare arbetat som grafisk designer men nu försöker jag ge mig på att starta eget (vilket är en stor utmaning för mig och min problematik). Har diagnoserna Borderline, Bipolär typ2, Social fobi och enligt mig själv Manisk depression haha.
Är en glad och sprallig person som älskar att illustrera och teckna, göra smycken, plocka örter, utöva kristallhealing och framför allt ligga i sängen och kolla serier Skrattar Är singel för tillfället och det är väldigt ovant så försöker mest hitta på saker hela tiden som dämpar mina ensamhetskänslor! Älskar att börja snacka med nya människor så hör av er om ni vill sysselsätta mig lite ;)

Anmäl
2015-01-14 21:22 #21 av: NeverToLate

Min tur att presentera mig då kanske? ^^  Blir nog långt så läs bara om ni orkar.

Mitt namn är Johanna, jag är 24 år gammal, fyller 25 i september, och jag bor i norra delen av Skåne men studerar till förskollärare nere i Malmö. Jag är medlem på flera olika sidor här inne på iFokus, främst dem som handlar om de djur jag har eller har haft hemma.
Jag har inte diagnosen borderline själv, men min bästa vän har, så jag blev medlem här då jag gärna vill lära mig mer så att jag kan förstå honom och andra med BPD ännu bättre mm.  Vi har varit vänner i snart 3 år, och bästa vänner i ca 2,5 år.
Vi pratar i stort sett flera timmar varje dag trots att han bor en bra bit ifrån mig. (Tacka vet jag skype Skämtar)  och vi har fått en väldigt bra och nära relation.
Vi brukar kalla varandra för storasyster och lillebror även om vi inte är släkt alls.
Vi möttes genom en rollspels grupp på dayviews(fd Bilddagboken) och märkte där att våra rollkaraktärer fattade tycke för varandra, så vi ville båda veta mer om personen bakom rollkaraktärerna. Han la till mig på skype, och det tog sen ca en månad med en massa små konversationer om våra rollkaraktärer mm då ingen av oss riktigt visste vad vi skulle säga till den andra utöver det, men sen en dag när jag var hos min syster och hennes man på filmkväll så skrev min vän till mig, och vi började prata "på riktigt", och jag tror vi prata i stort sett non-stop i 3 dagar efter det, och efter det har vi väl aldrig riktigt slutat ^^..
Vi pratar både genom att skriva till varandra, men också igenom röst eller video samtal, och vi har lyckats träffas några gånger med trots avståndet.
Dem enda dagar då vi inte pratar med varandra är om den andra är bortrest eller är väldigt väldigt upptagen eller så, och ja.. De dagar då vi inte pratar känns det ofta ganska tomt för den som är "ensam", även om vi båda har andra runt omkring oss. Antar att vi är lite "tvillingsjälar" eller vad folk nu vill kalla det? Jag och min vän brukar kalla oss för morails <>
- "Morail = Most analagous to a soulmate. Morallegiance is a sort of guardianship, and it doesn't involve sexual intimacy of any kind. Your morail is the one who restrains you and keeps you in check. They are responsible for your emotional well-being, as you are responsible for theirs. You love someone immensly, intensely yet platonically."
Jag har tidigare jobbat inom psykiatri-vården i ca 3 år, så jag blev inte jätteförvånad när min vän erkände för mig att han hade BPD, och det skrämde inte heller bort mig då jag hade träffat många som har diagnosen. Han  verkade väldigt lättad av det då han tyvärr var/är van vid att många lämnar honom efter ett tag p.g.a hans BPD eller depression mm. Jag märkte detta väldigt tydligt i början då han var väldig att jag också skulle lämna honom, och jag kan fortfarande märka den rädslan hos honom ibland, men jag har delat med mig till honom och sagt att jag delar hans rädsla. Jag har också blivit "ersatt" förut av tidigare "bästisar", så jag kan ibland också bli rädd för att hans ska lämna eller ersätta mig, och ja.. Det verkar ha lugnat hans rädsla lite, och har gjort att vi båda är noggranna med att uttrycka hur mycket vi uppskattar och älskar varandra.
Jag är faktiskt vääääldigt stolt över min lillebror~ När vi först började prata så var han väldigt djupt nere i sin depression, han skar sig eller andra utövade andra självskadebeteenden minst 1 gång i veckan, hade svåra ätstörningar(bing and purge) och var väldigt rädd att hans dåvarande närmaste vän skulle lämna honom.
Hon behandlade honom som ja.. Skit rent ut sagt, men det var ändå nästan alltid han som bad om ursäkt mm. För att få honom att inse hur illa behandlad han var av sin bästa vän så fick jag jämföra honom med en kvinna som blir misshandlad av sin man men som ändå ber om ursäkt och stannar.
Det var nämligen så att min väns förra bästa vän hade fallit för honom, och en del av honom hade fallit för henne med, men min vän har varit tillsammans med sin pojkvän nu i 6 år, då 3-4 tror jag det var, och han sa att även om han hade en "crush" på henne så ville han inte lämna sitt förhållande då han visste att han behövde sin stabila pojkvän för att fungera överhuvudtaget. Ändå hotade vännen med att om han inte valde henne över pojkvännen så skulle hon ta livet av sig mm.
Jag vill verkligen inte ta cred här även om min vän ofta säger till mig att jag ska göra det, jag tycker att min lillebror klarade det mesta helt på egen hand, men att jag hjälpte honom att öppna ögonen för sina problem lite tydligare och fanns där som stöttepelare dem stunder det var och är jobbigt.
Idag så har han nästintill ingen kontakt alls med sin fd. bästa vän. De rör sig i samma kretsar och har liknande intressen, så svårt att undvika varandra helt, men de har en helt annan relation idag då han faktiskt sa upp kontakten med henne helt och hållet ett bra tag. Han har också nästintill helt insett hur illa han var behandlad, och säger själv att han aldrig ska återvända dit vilket jag verkligen hoppas på, för han är alldeles för bra för att låta någon behandla honom på det viset.
Hans ätstörning är nästintill helt "borta". Jag tror aldrig sånt försvinner helt och hållet, men den är mycket mer "under kontroll" nu. Han spyr nästan aldrig upp sin mat om han inte är under hög press/har mycket svår ångest, och han frågar  bara ibland om han verkligen kan/borde/får äta. Förr kunde han fråga mig detta dagligen, ibland flera gånger per dag, och hans matvanor har blivit mycket  bättre.
Hans depression kommer och går i vågor(som  för dem flesta) men skulle ändå vilja säga att den känns lite bättre överlag,  och hans självskadebeteende.. Han har snart inte skurit sig själv eller annat på ett helt år! Partajar Så som sagt, jag är så himla stolt över honom och hans framgångar. Verkligen! han är en av den finaste och starkaste människor jag någonsin träffat.

Anmäl
2015-01-22 21:05 #22 av: burnflamingo

Hej! Jag heter Matilda och fick diagnosen för endast några månader sen. Samtidigt som det såklart är jobbigt att leva med ibland så är jag ändå glad att jag börjar förstå varför jag reagerar annorlunda än många andra i min omgivning. Små saker blir lätt stora. Pendlar mellan intensiv glädje och djup desperation och depression. Har väldigt lätt att Dissociera, och ibland känns det som att drömmarna är grymt mycket mer verkliga än då jag faktiskt är vaken. Började en DBT behandling för några månader sen, och har äntligen börjat göra saker för mig och leva MITT liv på MITT sätt. Ska skaffa råttor, börja i en teaterförening och fokusera på mig själv. Jag hoppas att vi i detta forum kan utbyta tankar och känslor, för varken jag eller du eller någon annan ska behöva vara ensam i detta. Ingen av er är ensam, inte ens DU! 

Kram allihopa, ser fram emot att lära känna er :) 

Anmäl
2015-05-21 15:12 #23 av: [bluepearl]

Hej, 

Jag är en kvinna på 44 år och får utredning i höst gällande ADD - Bipolär - Borderline. Jag har varit i ett svängande humör sedan jag ramlade ur mors livmoder. 

Depressioner, missbrukat sex, mat, sprit, relationer, pengar, människor, mediciner,gör våghalsiga saker/farliga fortfarande (ett under att jag inte är död eller någon annan är det), Jag har extrem dödsångest i perioder, att de som står nära mig ska dö. Då gråter jag, kramp och panikgråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Dagen efter är allt bra igen, fast kanske inte på kvällen. 

Kan inte dricka alkohol, alla hämningar släpper och jag gör saker som utsätter andra och mig för fara. 

Mina relationer är total katastrof. Ingen stannar och jag får extrem panik när det blir slut. Mitt liv är då slut. Jag kan lika gärna död. Även om jag inte vill ha människan. Skevt. 

Ångest, ilska, depression, rädsla, eufori, likgiltig, fantastiskt och kreativ, dödstrött och anti ALLT. 

Älskar hästar, hundar (har amstaff), naturen, havet, böcker och film. Tror på änglar och älskar trädgårds- och inredningsprogram, har extrema frisyrer, udda tatueringar och älskar femtiotalet.

Anmäl
2015-05-23 17:54 #24 av: zakkris

Jag får väl sätta min tass här med nu då, då jag fick min diagnos den 18 maj i år.

Men trots detta så har ajg ett förhållande som hållt i ett år. Men samtidigt så bråkar vi jämt då jag ligger åt de mer aggressiva hållet i min diagnos fick jag veta.

Men jag skall på terapi i höst. 10veckor av intensiv gruppterapi för att lära mig ta hand om mina känslor.

"De é en da i morn också"

Anmäl
2015-07-22 15:43 #25 av: vemina

Hej!

Jag är 22 år och diagnosticerad med borderline och ADD sen våren 2014. Jag har också ett alkoholriskbruk i papperna men börjar likna mer och mer ett missbruk som jag försöker ordna till. Till hösten ska jag börja DBT och jag ser fram emot det på ett sätt men är ändå lite nervös inför att släppa det "sjuka". Men jag hoppas att jag håller motivationen uppe när det är dags.  Jag har en pojkvän som jag varit tillsammans  med i snart fem år och han älskar mig även fast jag är svängig i humöret, älska/hata, är elak mot honom ibland och är allmänt dum i huvudet. Våran relation har varit riktigt kass men är nu bättre då vi båda förstår varför jag är som jag är och jag har blivit bättre på att hantera känslostormarna och hoppas att DBT kommer att hjälpa mig ännu mer.

Anmäl
2015-08-12 21:56 #26 av: [Torpedtass]

Jag är 29, fick det konstaterat att jag har borderline i år efter 6 års feldiagnostisering och felmedicinering av psyk. Utöver det har jag Bechterew, Ehlers Danlos Syndrom, Fibromyalgi, Orofacial Funktionsnedsättning och Karpaltunnelsyndrom (utreds för mer nu och ska opereras framöver).

Jag har två barn, man och djur som tar upp min tid men utöver det gillar jag att spela olika spel, hålla på i trädgården, spela gitarr, läsa böcker mm.

Uppvuxen i militärfamilj så som person är jag rak, framåt, orädd och disciplinerad men även lugn i andras sällskap. Vistas inte ute annat än i trädgården eller med andra personer under mina dåligare tidpunkter. Jag vet mina gränser och tar oftast inte en debatt med andra såvida jag inte är i rätt sinnesstämning, det gäller online så som i IRL.

"I will always be me but if me fails I will be I so in the end I will always be me"

Anmäl
2015-08-14 22:43 #27 av: Jessi90

Jag är snart 25,bor i södra Sverige och arbetar inom vården/psykiatrin. Jag har ingen borderlinediagnos men det är konstaterat att jag har någon form av personlighetsstörning, hatar det ordet, men min personlighet har fått sig några törnar genom åren. Är diagnostiserad med depression, ätstörning UNS och ångest med självskadeproblematik.

Anmäl
2015-09-02 14:04 #28 av: Everlyn

Jag är en tjej på 23 år som bor i Småland. Jag tycker om att sjunga, spela piano, läsa, skriva dikter, inreda,  dagdrömma, rita och dansa. Det sistnämnda är jag dock usel på MEN det är så kul att jag inte bryr mig!
Sen är jag något av en shopaholic, ääälskar att handla och vill göra det vart jag än är helst hela tiden.. försöker dock låta bli så gott det går, har inget jobb och har aldrig heller haft då  jag blev "sjuk" som trettonåring och aldrig riktigt tagit mig upp igen efter det. Men när jag lyckats med det vill jag bli tågvärdinna!
Mina diagnoser är borderline och bipolär typ 2, jag är en såndär snabbväxlande sak som går från hypomani till depression flera gånger i timmen. Väntar även på att göra en NPF-utredning. 
Mig får man mer än gärna skriva till om allt möjligt, är sugen på nya bekantskaper! Skrattar

Anmäl
2015-09-16 20:03 #29 av: cmfftw

C kan man kalla mig för och jag är en studsande liten 17-åring som går i pendlar och dalar. Borderline tillhör mig men jag börjar stegvis ta mig ifrån henne. 
Jag hänger mest med min kille och med min kaninis! Går även om mitt första år på gymnasiet så just nu pluggar Hund vilket är svinkul! Jobbar med massa djur så djur är väl min grej helt enkelt. Är rätt ny här på ifokus så skriv på bara Kär

Anmäl
2015-11-27 14:27 #30 av: DarkGayLord

Hej
Jag är en kille på 40 som varit in och ut i psykiatrin i ca 23 år. Har aldrig diagnosticerats innan utan medicinerats m psykofarmaca mot kronisk deppression. Har efter två väldigt tuffa år nu satts i utredning om bip2, adhd, borderline. Har börjat på antipsykotisk quetiapin och träffar tre olika behandlare. Bor i Stockholm men är från gbg har bott och jobbat över hela världen. I mycket har jag mina sjukdomar även för mina kreativa framgångar. Dock har det börjat skada mina kontakter och mig själv så mycket att jag insett att jag måste komma tillrätta med dom.
J

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.