Annons:
Etikettrelationer
Läst 2560 ggr
[Memento Mori]
2014-02-26 13:23

Är ni i ett förhållande?

Hur många av er är det som har ett kärleksförhållande? 🙂

Annons:
Lia
2014-02-26 15:36
#1

Jag blev faktiskt tillsammans med min kille ca 2 år innan jag fick min diagnos, så han märkte ju mer och mer mina dåliga sidor för varje dag som gick under den tiden. Men vi fick det att fungera. När jag väl, för ca 1 år sen, fick min diagnos så fick han nog ganska blandade känslor. Delvis kände han mer förståelse för mitt beteende, och delvis kände han sorg att det är så det kommer vara även fortsättningsvis. Han hade trott att det bara var en fas, vi hade ju gått igenom så väldigt mycket.

Nu med behandling är jag mycket bättre. Speciellt aggressionerna och självskadebeteendet. Det har varit nyttigt att få hjälp, och jag är glad så länge det går såhär bra 🙂

Vi har ju också väldigt dåliga perioder, och jag önskar att han kunde reagera som jag bett honom göra, men det är så klart inte så lätt för någon när man har eller älskar någon med borderline. Dock älskar jag lika överdrivet som jag hatar, så det är absolut underbara toppar med! 😃

[Memento Mori]
2014-03-17 00:19
#2

#1 Jag tror ju nästan att det kan ha varit bra att ni träffades innan diagnosen var "helt utvecklad" eller vad man kan kalla det. Själv så har jag ju problemet att särskilt när siktet är inställt på kärleksförhållande så kraschar och skär det sig rätt ordentligt och man blir rätt "känslomässigt förstörd". 

Och nej, just nu är jag inte i något förhållande.

VildaVittra
2014-03-17 00:52
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#3

Jag lever med "mannen" i mitt liv, Don Casper. 😃

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

[Memento Mori]
2014-03-17 06:50
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#4

#3 Haha, ja så där kan jag ju också säga, kungen i mitt liv: Carolus Rex.. 😃 Den andra kaninen och chinchillorna är nog snarare som "mina barn".

Zadeira
2014-03-17 08:52
#5

Det är tack vare min nuvarande partner som jag faktiskt fått min diagnos. Han fick mig att ta tag i mitt mående och hitta en psykolog jag trivs med, och lite mer än ett år efter att vi blivit ihop så fick jag diagnosen borderline.

Vale
2014-09-30 00:46
#6

Jag vill gärna putta upp denna tråden lite då jag tycker detta är ett väldigt spännande samtalsämne!

Själv är jag singel, är definitivt en relationsmänniska och känner mig typ inte hel förrän jag har en pojkvän. Dock lyckas jag alltid förstöra de förhållanden jag har (även om det inte bara är mitt fel). Jag lider av extrema övergivenhets-känslor och blir lätt klängig gentemot någon jag älskar och jag faller väldigt lätt för killar jag blir intresserad utav, vilket är så jädrans svårt när de inte faller lika snabbt tillbaka eller inte alls 😛 Jag hatar att känna mig klängig och blir knäpp att gå runt hemma och vänta med självutnämnt sms-förbud till en viss kille haha.

Ibland lurar jag till och med mig själv att jag tycker om någon som gillar mig bara för att slippa vara ensam. Min hjärna hittar på något scenario att "ja visst är jag kär i dig så vi kan vara ihop, så slipper jag sova ensam varje natt och vakna med mardrömmar".. Slutar bara med ångest över att man är ihop med fel person. Och sen när jag väl är ihop med någon blir jag så pedantisk att allt måste vara på ett visst sätt, och är det inte det, blir jag besviken.. Usch förhållanden. Kan man inte bara hitta en snygg kille som kan sova med en varje natt, exklusivt, och chilla med när man vill, fast som man ändå inte behöver plocka upp skit efter hahah 😃 Sökes :P

Medarbetare på Borderline iFokus

Annons:
redheadgeorgeous
2014-10-18 11:03
#7

Jag har varit tillsammans med min man i 4 år och vi har varit gifta i 1 år. Dock känner jag mig inte riktigt rätt i denna relationen trots att vi har barn ihop. Dels för att han mest verkar störa sig på min problematik med min ADD och min misstänkta Borderline skakar han bara av sig och menar att jag inbillar mig det.. Sedan så är det väldigt mycket jag ska göra och hålla reda på, men han kan spela hela dagarna eller att han jobbar på dagarna och spelar på kvällarna. Jag ska ta om dottern, hemmet, maten, handling och allt annat.. Även att jag inte klarar av allt eftersom jag får extrem ångest, gräver ner mig, vill skada mig själv och blir psykiskt utmattad. Klarar inte allt för mycket på en gång men gör jag det inte är jag rädd för vad som ska hända..

Vågar inte lämna eftersom jag inte vill bli ensam, är rädd för att han försöker ta dottern ifrån mig och han har hotat med att radera alla mina bilder (fotograferar mycket)..

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

Lia
2014-10-18 11:37
#8

#7 Usch vad hemskt! 

Angående bilderna, gör en backup som han inte vet om. Sen finns det ingen chans att han skulle ta din dotter, det är ju du som sköter om henne! Jag tycker att du ska satsa på dig själv och din dotter. Det viktigaste är att du får ett bra liv, och det verkar du inte kunna få med honom 😐 Du kanske borde prata med någon om dina farhågor? Kanske socialen eller någon och få det bekräftat att han verkligen inte kan ta henne.

Hoppas verkligen det löser sig för dig! Jag vet att det inte är lätt att bli ensam. Men det är inte heller lättare att vara ensam ihop med någon. Du förtjänar bättre! Styrkekramar! 🤗

NeverToLate
2015-01-14 15:10
#9

Både ja och nej? ^^"
Jag och min bästa vän har ett ganska udda förhållande har jag fått höra många gånger. Jag älskar min vän över i stort sett allt annat. Mer än min familj faktiskt, så på ett sätt så är det ett kärleksförhållande, men vår kärlek är på inget sätt sexuell om man säger så. Vi kan kramas och pussas och så, men vi är inte kära i varandra. Vår kärlek är lite mer som den mellan själsfränder eller en sorts djup syskonkärlek skulle jag vilja säga då vi kallar varandra storasyster och lillebror även om vi inte är besläktade alls.
Min vän han har sin pojkvän, och jag har aldrig haft något emot det, snarare tvärtom. Jag är jätteglad över att min vän fortfarande håller ihop med sin pojkvän. Dem har varit tillsammans i 6 år nu och är inne på sitt 7:e år ihop~ 😃
Som jag nämner i min presentation i presentationstråden här på sidan(som jag håller på att skriva) så brukar jag och min vän kalla varandra för Morails.
- "Morail = Most analagous to a soulmate. Morallegiance is a sort of guardianship, and it doesn't involve sexual intimacy of any kind. Your morail is the one who restrains you and keeps you in check. They are responsible for your emotional well-being, as you are responsible for theirs. You love someone immensly, intensely yet platonically."
Hoppas det är förståeligt på något sätt ^^ Det påminner ju trots allt om den kärlek man ofta har till sina mest älskade husdjur, bara att man känner så för en annan människa istället hehe

Rebornlady
2015-01-25 18:10
#10

Skild sen åtta år

Sagolikt
2015-01-27 19:07
#11

Nej, men jag önskar att jag vore.

[Diddit]
2015-01-29 13:53
#12

Blev tillsammans med min kille för två år sedan, då var jag 14 och han 19, han vägrade ha sex med mig eft. jag var under 15, vi har nu varit tillsammans i 2 år, han var näst intill alkolist och han hade ett sjätte sinne som han hjälpte mig med, han var den enda som förstod mig, jag drogmissbrukade varge dag, ca 6 ggr per dag. är idag helt nykter, skär mig inte, går i skolan och mår bättre idag. det var bara en slump att vi träffades, men han hade tydligen vetat om mig och kollat min profil i 3 månader på fb innan vi träffades, ( han läste av mina bilder och ville ta steget och kontakta mig, men vi tog kontakt på en väns status )

vi är fotfarande tillsammans idag :)

zakkris
2015-03-05 11:25
#13

Jag hade ett förhållande som inte höll på grund av hur konstig jag var. Blev lämnad och i samma veva diagnostiserad med depression och oro. Sen efter samtal med psykolog var det inte depression, i det stadiet träffade jag min sambo. Han accepterade mig för den jag är, han tycker jag är skitjobbig många gånger, men han älskar mig av hela sitt hjärta. Och nu går jag i specialistpsykiatrin och har fått en grunddiagnos borderline, passiv aggressivitet och paranoia. Håller på att svara på frågor som ska fastställa detta just nu.

Lev livet i ett rosa glittrande unicorn moln

Annons:
[Tuulikki]
2015-03-16 00:55
#14

Jag och min sambo har varit tillsammans ett år. Det är tack vare honom jag fick mina diagnoser, för han fick mig ta tag i mitt liv och söka hjälp. Vi har det hur bra som helst ihop, men det är klart att våra tuffa dagar kan vara lite tuffare än "normala" (usch så jag säger, hittar inget bättre uttryck, skyller på klockan) människors.

vemina
2015-03-18 12:10
#15

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 4 1/2 år. Han älskar mig för den jag är och tack vare att både han och jag börjat förstå diagnosen mer så är det lättare för honom att hantera mig. Vi har lärt oss mer om varandra, hur vi reagerar på kritik till exempel och vet hur vi  ska undivka bråk (även om det blir bråk ibland över ingenting.. my bad).  Han har stått vid min sida genom allt och jag är så otroligt tacksam över att jag har kvar honom.

Allt oviktigt
2015-04-05 14:44
#16

Jag har snart varit sambo i 9 år

JohannaN
2015-04-28 15:40
#17

jag har precis träffat en kille men där jag inte är helt säker på hur det ligger till, det jag vet är att vi har känslor för varandra, det är blickar och viljan att vara nära o.s.v men tyvärr har jag varit med om en tråkig sak nämligen en nästan våldtäkt och det har satt djupa spår hos mig vilket gör att jag istället för att våga tar stege tillbaka och backar vilket jag önskar att jag inte gjorde då jag ju så gärna vill🤦‍♂️ svårt det där verkligen🤔

tamfåglar är inte bara fåglar i bur, dom är så mycket mer^^ Är sajtvärd på http://undulater.ifokus.se https://fageltorget.fria.ifokus.se/ samt http://burfaglar.ifokus.se .

[Diddit]
2015-04-30 16:16
#18

#17 var med om en våldtäkt, satte djupa spår då han ströp mig osv under sexet osv.

Berätta det för killen, angående våldtäkten, prova er fram och låt han röra dig och för varge gång ni gör något intimt kommer de traumatiseringarna från våldtäkten att avgå. det tog tid för mig men det kommer nog funka, har han förståelse bör du nog inte vara rädd.

[Torpedtass]
2015-05-10 21:18
#19

Ja, sen 10 år tillbaka. Är gift.

bettan1967
2015-05-11 06:20
#20

Ett struligt och stormigt förhållande i över två år. Bägge haft ett missbruk bakom sig och bägge har diagnoser vi har klivit in och ut i relationen men nu har vi bestämt att det ska vara vi. Vi kommer inte ifrån våra känslor, utan de blir bara starkare och annorlunda. Vi har sedan en tid tillbaka att två beroende människor som oss får jobba extra mycket i relation. Handlar om att kunna acceptera  och respektera, samt att finna bra struktur i sina egna behov när vi har våra diagnoser och symtom. Det jobbigaste har varit kommunikationen och den är otroligt viktig, där har vi verkligen funnit ett bra sätt. Vi trycker inte heller på varandras sårbarhet längre.  Jag lämnade honom i två omgångar de sista gångerna och avvisade honom, det var inte han van med men det fick honom att tänka om. Han har fått visa för mig vad han vill, mycket har handlat om rädslor.


Elisabeth

Annons:
Upp till toppen
Annons: